Things I Forgot At Birth

There are moments in our lives when we find ourselves at a crossroads.
Afraid. Confused. Without a roadmap.
The choices we make in those moments can define the rest of our days.
Of course, when faced with the unknown, most of us prefer to turn around and go back.
But once in a while people push on to something better.
Something found just beyond the pain of going it alone.
And just beyond the bravery and courage it takes to let someone in.
Or to give someone a second chance.
Something beyond the quiet persistence of a dream.
Because it’s only when you’re tested, that you truly discover who you are.
And it’s only when you’re tested, that you discover who you can be.
The person you want to be does exist.
Somewhere on the otherside of hard work and faith and belief…
and beyond the heartache and fear of what lies ahead.

One Tree Hill Season 4 Episode 2

You’re My Number One

Dagen jag både har längtat efter och fasat över har kommit och gått. Det blev inte som jag tänkt mig på något sätt tror jag. Dock innebär inte det att det som skedde blev fel.
Just nu känns det nog som det bästa under omständigheterna. Samtidigt som jag känner mig fruktansvärt ledsen är jag lycklig och det blir en sådan konstig krock.
Det jag tror att jag är mest ledsen över är att jag nu i efterhand märkt att jag var så jättenära att slänga bort min bästa vän.

Även om vi just nu inte fungerar tillsammans som ett par vill jag absolut inte förlora min bästa vän. För det är precis det Han har blivit under de här 9 månaderna. Han har sagt det hela tiden, att Han vill fortsätta vara vänner, men jag har inte vetat om jag klarar av det. Det känns jobbigt nu också men det skulle vara värre att inte ha Honom i mitt liv alls. Jag är glad att han fick mig på bättre tankar.
Just nu är Han den vän jag behöver för att komma vidare. Jag behöver få känna att det fungerar att vi är vänner och jag behöver fortfarande få ha Honom nära mig. Han är, och kommer förhoppningsvis också fortsätta att vara, den person som står mig absolut närmast.

Och som vi sa, märker vi efter ett tag att båda vill bli tillsammans igen finns det inget som hindrar det. Det är nog mer tidpunkten som är fel just nu, inte vem det handlar om.
Men det kommer att bli en enorm omställning att gå från att ha varit tillsammans till att ”bara” vara vänner. Dock tror jag att det kommer fungera bra. Min förhoppning är att vi ska lära känna varandra på ett annat och bättre sätt som vänner och sen får vi se vart det bär oss.

Just nu skulle jag behöva känna de där nya vänskapsarmarna om mig för jag känner mig riktigt ensam. Vi ska båda ut ikväll på olika ställen men vi ska ses imorgon är det bestämt. Titta på film, laga mat och bara slappa för att vänja oss vid allt det nya.
Jag får också se om det kanske blir så att jag följer med hem till honom redan inatt för att få ha den välbehövda, älskade vännen nära mig. Det skulle kanske göra mig lite tryggare för som det känns nu är hela min värld upp och ner. Jag har inte sovit en hel natt sedan förra måndagen och det börjar slita på mig.
Och det skrämmer mig att jag faktiskt var så nära att slänga bort den person som betyder mest för mig.

Ikväll blir det i alla fall utgång med Anton och Erik som det ser ut. Det ska bli trevligt. Komma ut och få lite annat att tänka på.
Ny frisyr och hårfärg har det också blivit, dagen till ära. Jag kände för något nytt och fräscht.

Oskar, du kommer alltid att vara min nummer 1!

If You Don’t Know Me By Now

Åh så underbart att sova en natt och bara vakna till en gång och då för en tur upp på toaletten. Inte som alla andra dagar under veckan då jag vaknat sisådär en gång i timmen och då legat vaken en bra stund innan jag kunnat somna om igen. Inatt vaknade jag som sagt en gång och då slängde jag på en film på datorn och ganska snart sov jag igen.
Fast det knasiga är att jag nästan känner mig ännu mer trött idag än jag gjort senaste veckan, i alla fall fysiskt. Men jag brukar vara så, sover jag dåligt några nätter klarar jag mig hyfsat fram tills jag börjar sova bättre igen. Det är då jag blir trött istället.

Jag märker hur mina kommande dagar äts upp av diverse saker. Antingen handlar det om sådant som jag borde ha gjort i förra veckan men som jag då inte hade ork till, bland annat diverse skolarbeten. Eller så handlar det om saker som inte gått att få in någon annan dag, t.ex. klipptiden som jag fick klämma in på onsdag.
Andra saker är sådant som jag inte kan påverka alls annat än genom att hoppa över att göra det helt och det är inte aktuellt, då bland annat utgången på onsdag. Det är något jag verkligen ser fram emot!
Sen är det saker som måste tas tag i, bland annat mötet med Honom.
Han sa någon gång i början på den här veckan, frågan var när bara.
Idag måste jag plugga i stort sett hela dagen så det är uteslutet för min del. Imorgon kan jag när jag slutat skolan 15.45 men då jobbar Han. Vi behöver ordentligt med tid för att kunna prata klart ordenligt och inte behöva bryta upp mitt i allt som så många gånger förr. Mitt sista förslag var onsdag efter min klipptid, alltså vid 16 tiden. Då är han ledig men både han och jag ska ut efter så det blir kommer nog att kännas en aning stressat ändå. Men vi får ta den tid som behövs och skjuta på det vi båda har efteråt tills vi är klara.

Min största rädsla som det känns nu är att jag inte ska veta vad jag ska säga. De som känner mig vet att det i vanliga fall är mitt minsta problem, jag kan alltid slänga ur mig något som får igång en konversation.
Nu är jag rädd att jag antingen ska vara för hård och säga saker som jag efteråt kommer att ångra eller att jag inte ska säga allt som jag behöver få ur mig.

Troligtvis löser sig allt sådant så fort jag träffar honom. Men det är ändå något jag funderar över en hel del.
Jag tror att jag fortfarande älskar honom och i och med det är jag rädd att jag ska förlåta honom direkt och att vi sen kommer gå tillbaka till samma ohållbara situation igen. Det behövs en förändring i vårt förhållande, förutsatt att vi fortfarande har ett förhållande över huvud taget.
Samtidigt märker jag hur jag har förändrats under den här veckan som gått. Jag visste inte att man kan förändras så mycket på så kort tid. Jag undrar om det märks utåt också.
Det känns som om jag blivit mycket starkare och tänker mer på mig själv i allt det här nu och för min egen del är det bra. Jag har alltid tänkt mycket mer på andra än på mig själv men inte längre. Självklart tycker jag att det är trist att Han mår dåligt men jag har erbjudit Honom min hjälp och Han valde själv att stöta bort mig. Det verkar för hans del inte alls ha varit det bästa valet men frågan är hur det har varit för min del.
Jag har fått massor av tid att fundera, både på mig själv, på Honom och på Oss.
Helst av allt vill jag nog att det ska bli ett Vi igen, att vi ska få vårt förhållande att fungera på en bra nivå igen. Det kommer krävas att vi ändrar på en hel del saker och det kommer inte alltid att vara lätt.

Men livet är aldrig bara enkelt och bra. Säg att vi hittar tillbaka till varandra igen efter det här och får det bättre än vi någonsin kunnat tänka oss. Att det inte är någon tvekan om saken att vi är gjorda för varandra.
Sen finns risken när vi ses på onsdag att antingen en av oss eller båda känner att, nej, det här fungerar inte. Då får vi ta det då.
Uppenbarligen fick Han ut det han behövde av fredagskvällen för att få lite förhoppningar på oss igen. Frågan är hur jag ställer mig till att Han ens var tvungen att ta till en sådan sak. Men jag känner samtidigt att jag inte kan ta alltför hårt på det med tanke på att jag var på väg att göra samma sak själv.

Just nu vill jag inget annat än att få veta vad han tänker och känner om oss. Det känns som om det skulle göra mitt val lite lättare i alla fall. Framförallt skulle jag kunna vara mer förberedd på vad han vill och inte vill när vi ses.

Jag har ingen aning om Han läser något på min hemsida men just nu hoppas jag nästan att Han gör det. Med tanke på att Han här skulle få reda på en hel del av mina tankar och funderingar och det är precis det jag skulle vilja veta från honom.
Precis när jag skrivit de där raderna loggade jag in på msn och såg att han varit in och läst de två tidigare inläggen och också skrivit några rader. Eller, ganska många rader.

Jag vet inte alls hur jag ska svara på Hans frågor. Vill jag egentligen veta hur det känns att kyssa någon annan när det enda jag drömmer om är att få känna Hans läppar mot mina igen? Vill jag skjuta upp mötet tills på torsdag för att då ha haft möjligheten att stilla några av de funderingar jag går och släpar på? Eller kommer det bara att göra allt ännu mer komplicerat för min del?
Just nu vet jag inte hur det påverkar hur bra perspektiv jag kommer att ha på saker och ting när jag träffar Honom.

Som det känns nu har jag ingen koll på vad jag vill. Är det lönt att hålla på att ändra dag då vi ska ses? Kommer mina beslut att överhuvudtaget spela någon roll i det stora hela? Jag har ingen aning om vad Han vill i allt det här. Han skrev att oavsett hur allt det här blir så tänker Han fortsätta att vara min vän. Jag vet inte om jag kommer att klara det, inte i början i alla fall. Det kommer att vara för svårt att träffa Honom. Bara tanken på att se Honom tillsammans med någon annan tjej gör ont så jag tror inte att jag vill utsätta mig för det.
Men det är i så fall en senare fråga i allt det här.

Nu måste jag rannsaka mig själv och komma fram till vad jag vill. Vill jag ta mötet på onsdag som vi sagt eller ska vi skjuta på det till torsdag? Då lär jag i alla fall vara bakis efter onsdagens utgång och Han lär vara sliten efter 13 öl. Onsdag är kanske ändå bättre.

Jag får fundera och höra av mig till honom på något sätt.
Nu ska jag försöka slänga upp det här genom att snylta på någon granne till skolans oskyddade nätverk och sen rusa iväg till min sista lektion.

If It Makes You Happy

Det är så otroligt skönt att kunna tänka klart igen. Klarare än på bra länge. Trist bara att det ska till en sådan här sak för att det ska ske.
Nu är det bara sömnen som måste hinna ifatt. Min kropp måste inse att den inte behöver vakna en gång i timmen, hela nätterna.

På onsdag är det dags. Jag vet faktiskt inte vad jag känner inför det. Lite tokig dag att ta det på med tanke på utgång senare och det för oss båda. Men det får ta den tid det tar och det har jag gjort klart för Honom också.
Det jag är rädd för är att det ska röra upp en massa känslor som kommer att påverka kvällen. Det beror nog helt på vad som sägs och bestäms hur det blir med det. Jag ska iallafall inte låta det här förstöra mer av min tid än det redan gjort.
Jag lever ändå, fast jag inte har Honom i mitt liv längre.
Dock är jag väldigt nyfiken på hur fortsättningen på detta kommer att bli.

Imorgon är det en vecka sen jag sist såg och pratade med Honom. Första dagarna var ett helvete rent ut sagt. Jag kom knappt ur sängen på morgonen och jag tror inte att tårarna slutade att rinna alls.
Men efter några dagar började jag fungera igen, om än lite men jag fungerade.
När jag i fredags bestämde hur jag skulle göra gick det ännu lättare. Sedan att det beslutet blivit omtänkt och omgjort i och med omständigheter som jag inte kunnat rå över har bara gjort mig ännu säkrare och mer självständig.
Ute på krogen i fredags kändes det jättejobbigt i början. Alla dessa hånglande par jag aldrig lagt märke till innan, då när jag själv var en del i ett av alla de många. De var jätteirriterande att se överallt nu. 

Efter ett tag började jag inse att andra killar var intresserade av att göra mig till en del av ett sådant par på dansgolvet. Då blev nog ännu mer frustrerande. Vad fick jag göra? Vad var lämpligt med tanke på hur läget var?

Hade vi inte blivit gasade när vi faktiskt blev det hade jag nog gjort samma sak som Han gjorde. Samma sak som gjort mig så arg.
Randiga skjortan såg faktiskt riktigt bra ut, undrar hur det hade känts att kyssa honom, känna hans kropp nära min. Hade det känts på samma sätt som med Honom? Samma lycka? Samma rus av kärlek? Eller hade jag bara varit likgiltig inför allting? Hade det kanske till och med känts bättre än med Honom? Vad vet jag, vi kanske inte är menade att vara tillsammans. Jag vet inte hur det skulle kännas i dagsläget att kyssa Honom. Att känna hans kropp mot min. Skulle det pirra på samma sätt som förut eller har det här slagit för hårt mot oss? Frågan är om jag någonsin får svar på den frågan. Jag vet inte om jag kommer att känna Hans starka armar om mig igen eller om jag kommer att kyssa Hans underbara läppar någon mer gång.
Med tanke på hur stelt det är oss emellan i dagsläget har jag svårt att tänka mig hur vi ens ska kunna komma igång att prata med varandra på onsdag. Just nu känns det som att risken är stor att vi bara kommer stå och stirra på varandra och inte veta varken vad vi ska göra eller säga.

Bara en sån sak som hur man hälsar på någon man har tagit en paus ifrån. Skakar man hand och presenterar sig som man gör för en främling? Någon som har stått en så nära, ska man behandla den som en främling helt? Ska man bara lite stelt säga hej och sen stå och snegla åt ett annat håll och hoppas att den andra ska börja prata? Slänger man sig om halsen på varandra och trycker läpparna mot den andras som man gjorde när man sågs innan all denna skit kom emellan? Det känns lite väl överdrivet med tanke på att vi faktiskt inte ens vet om vi kommer att fortsätta att vara tillsammans.

En sak är säker. Det löser sig på onsdag när vi ses. Frågan är hur det löser sig men det är en annan sak.
Efteråt ska jag ut på krogen och spana på halvnakna killar som ska ha underklädesmodevisning. Mums säger jag! Beroende på hur mötet med Honom går får jag se var jag lägger ribban för kvällen. Vore inte helt fel att dansa bort natten med en snygg kille i bara underkläder.

I’ll Stand By You

Allt är relativt. Jämfört med tidigare i veckan har jag faktiskt sovit ganska bra i natt. Bara vaknat några gånger men det är alltid samma sak som gör att jag vaknar. Jag drömmer om Honom och vaknar sen med ett ryck av att jag faktiskt inte har Honom i mitt liv längre.
Frågan är om jag kommer fortsätta att inte ha Honom i mitt liv eller om Han kommer att bli en del av det igen. Efter samtalen via msn och sms igår blev jag nog nästan ännu mer tveksam.

Jag förstår det Han gjort men det betyder inte att jag inte har svårt att acceptera det. Det sårar något fruktansvärt men just nu blir jag faktiskt mer arg och som jag skrev igårkväll är det jäkligt skönt!

På ett sätt ångrar jag lite vad jag gjorde i fredags, eller snarare vad jag inte gjorde. Jag undvek det just för att inte göra saker värre med Honom och sen gjorde Han precis samma sak. Jag undrar vem jag egentligen är mest arg på, mig själv eller Honom.
Som jag skrev, jag förstår anledningen till varför Han gjorde som Han gjorde. Jag fick lite samma effekt ändå i fredags som en av sakerna Han var ute efter.
Jag såg att andra killar faktiskt verkar vara intresserade av mig, att jag inte är någon som ingen någonsin kommer att vilja veta av. Det gör att framtiden ändå ser lite ljusare ut.
Jag har fått tillbaka hoppet på många sätt.

Frågan är ändå när Han och jag ska ses. Någon gång i början av veckan sa Han. Jag har inte tid. Och jag behöver ha tid att tänka innan jag träffar Honom.
Jag ska träffa Julia idag. Ventilera lite tankar och känna att jag har någon som står bakom mig i allt det här.
Som hon har sagt många gånger vid det här laget, älskar jag honom är det kanske värt att fortsätta försöka men hon som ser det utifrån till viss del tycker att jag borde överväga att gå vidare för att inte bli sårad mer. Att jag är värd mycket mer än att bli behandlad illa av Honom.
Nu handlar det inte bara om Honom utan oss båda. Men med tanke på det nya jag fått höra nu blev det en helt annan sak för mig.
För Honom klarnade en hel del i och med det Han gjorde, för mig blev det ännu mer luddigt. Vad är bäst? Hur kommer det bli? Vilket val är bäst för mig? Det är faktiskt det jag mest tänker på, vad jag själv kommer att må bäst av. 

En annan sak som Han sa som gjorde mig jäkligt arg; Han sitter och säger att ingen bryr sig om Honom, att ingen bryr sig om att Han är ledsen. Jag kan inte säga något om alla andra men jag vet att Han har stött bort iallafall en människa som älskar Honom och som bryr sig. En människa som skulle kunnat göra istortsett vad som helst för Honom men som blev ratad. Det var tydligen inte den enklaste utvägen för att få Hans liv i styr igen, att göra sig av med mig. Det verkar snarar göra det hela ännu mer förvirrat för Hans del.
För mig blir det nog snarare klarare och klarare för var dag som går. Att jag har svårt att välja hur min framtid ska se ut är en annan sak men jag ser bra mycket klarare på hela situationen nu än vad jag gjorde i måndags.

I’ll stand by you
Won’t let nobody hurt you

Tidigare hade det där stämt mer in på vad jag skulle göra för Honom. Just nu stämmer det mest in på vad jag gör för mig själv. Jag tänker inte låta Honom såra mig mer än han redan gjort. Inte låta någon såra mig mer. Och det oavsett hur framtiden blir.

Nej nu blir det upp och käka frukost, duscha och sen träffa Julia. Hoppas vädret inte är alltför trist så vi kan göra som vi sagt, gå på en promenad.
Får jag tid någonstans där emellan blir det fiolspelande.

Thnks Fr Th Mmrs

Efter en megados betapred mår jag lite bättre. Hostan har gett med sig ganska ordentligt.
När det gäller allt annat kan jag säga att jag inte är ledsen längre. Jag är riktigt jäkla arg. Och just nu känns det faktiskt skönt. Jag är inte sådär uppgivet ledsen längre utan det är lite mer jävlaranamma i mig igen.

Jag vet fortfarande inte alls vad jag vill och knappt vad jag känner längre men iochmed att jag inte är ledsen på samma sätt går det ändå att tänka lite klarare.
Jag vet fortfarande inte alls hur jag vill att det ska bli och jag vet inte vad som är bäst. Men jag ser ett ljus i båda tunnlarna som jag har att välja på.
Jobbet är en sak som kommer underlätta i båda fallen. Mer tid för mig själv är också en sådan sak. Mer tid att hinna spela fiol på för det är något som jag verkligen mår bra av.

Att prata är också något som underlättar. Både med familj, vänner och Honom. Att prata med Honom kommer inte bli lätt. Risken är nog stor att det blir en massa bråk och tjafs och vi behöver prata under lugna och sansade förhållanden. Med tanke på att det nu idag blivit tjafs både via sms och på msn så kommer det bli knivigt. Men det kommer gå. Han ska lyssna på vad jag har att säga och jag ska lyssna på det han har att säga så får vi se vart det leder.

Nej nu behöver jag sova. Är dödstrött och förhoppningsvis kommer jag att sova riktigt gott hela natten. Det skulle isåfall vara första gången på snart en vecka.
God natt!

Love Will Keep Us Together

Nu har det hänt mycket. Saker som inte egentligen hör hemma under samma rubrik men det får bli såhär nu. Rubriken får visa vad jag hoppas ska ske.

I torsdags fick jag reda på att jag fått jobbet jag sökt och att jag börjar i nästa vecka! Det är som vimmelfotograf för efterfesten.com och jag kommer kunna jobba tre kvällar i veckan om jag vill. Jag får 400 kr per kväll jag jobbar och då är skatt och sociala avgifter och sånt redan avdraget. Inte helt fel att få lite extrapengar och framförallt en arbetslivserfarenhet!

Rent allmänt just nu är mitt liv vänt helt uppochner. Ena stunden är jag överlycklig över jobbet och känner att båda lösningarna på det här kan fungera lika bra. Andra stunder som nu, vilket jag återkommer till, känner jag att jag verkligen saknar Honom.
Jag vet inte vad jag ska tro. Vågar jag faktiskt hoppas eller gör det bara att jag bryter ner mig själv ännu mer?
Dock har en, i brist på bättre ord, plan formats i mitt huvud. Jag får se om jag genomför planen, troligen blir det så.
Om inte mitt mod sviker mig blir det så.

Igår blev det utgång med vänner. Det var både underbart roligt och fruktansvärt jobbigt. Jag har nog aldrig förr tänkt på hur många hånglande par det finns på dansgolven ute på krogen. Samtidigt la jag märke till hur många killar som faktiskt försökte dansa med mig. Frågan är vad de hade för tanke med det hela.
Det som gör det ännu mer förvirrande är att jag faktiskt inte har någon aning om hur jag just nu ska bete mig mot dem. Eller snarare, vad är det som sker mellan mig och Honom. Är vi tillsammans fortfarande? Har vi gjort slut? Eller är det precis som vi sagt, att vi tagit en paus. Men var står man då? Är man tillsammans eller har man gjort slut? Det hela känns just nu som en enda stor gråzon, att vad man än gör så blir det fel för någon av parterna.
Eller, jag kan bara veta hur det blir för min del med tanke på att jag inte haft nästan någon kontakt med Honom på snart en vecka. Ett sms, och det med ett märkligt svar.

Tillbaka till igårkväll. Jag stod och dansade med Erik och Sara när jag ser en kille en liten bit ifrån vika sig dubbel och börja hosta. Innan jag hinner tänka annat än ”vad gör han?” känner jag hur jag blir helt torr i luftvägarna och näsan, börjar hosta och får svårt att andas. Det tog några sekunder innan jag hann reagera på vad som hänt och då började jag försöka vinka med mig Erik och Sara ut. De hann också börja hosta innan de förstod vad jag menade och när vi väl kom ut var pratades det vilt om allt från gasläckor till tårgas.
Det var fruktansvärt obehagligt och jag mår fortfarande riktigt dåligt av det. Som tur är verkar de andra ha klarat sig bättre.

När jag kom hem inatt kom både mamma och pappa upp och undrade vad det var eftersom jag hostade så mycket. Cykelturen gjorde inte andningen bättre så jag hostade så mycket att jag väckte både mamma och pappa.
Mamma frågade då om jag behövde åka till sjukhuset men det klarade sig ändå. Iallafall då.
Nu när jag vaknade känns det inte alls bra i luftvägarna. Jag är hes och hostar och har svårt att andas. Pappa ringde till sjukvårdsupplysningen så nu ska jag iväg till husläkarakuten strax före sex ikväll. Får se vad de säger.
Förhoppningsvis kan de göra nåt så jag mår lite bättre. Fysiskt iallafall.

Det är i sådanna här situationer som jag saknar Honom ännu mer. Att få ha hans armar om mig just nu skulle göra mig mindre rädd över att jag har svårt att andas. Att bara få ha honom nära skulle göra underverk.

Nej nu ska jag rycka upp mig så gott det går, trots andningsbesvär av gasning. Ta mig i kragen och spela fiol.
Då mår jag bra, när jag spelar.

The Sound of Silence

Jag vet inte vad jag ska göra.
Vågar jag hoppas eller ger jag bara mig själv falska förhoppningar då?
Ska jag ställa in mig på det värsta eller gör jag det bara värre då?

Ska jag höra av mig?
Berätta vad jag känner och tycker?
Att jag älskar honom och vill vara med honom föralltid.
Att jag varit en idiot och vill få möjlighet att ändra på mig.

Jag saknar det.
Att inte få höra hans underbara röst.
Att inte få känna hans starka armar om mig.
Inte känna hans andedräkt mot min nacke.

Nu är det bara skriken av tystnaden som ekar genom mitt huvud.

Light Years Away

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och snyggat till bloggen. Snart ska jag också se till att snygga till mig själv också inna vi ska iväg ikväll.
Oskar slutar jobbet 16 och vid 18 tiden ska vi vara hos Niclas. Det blir pizza och fotboll först och sen ska vi ner på stan för att vara lite kulturella. Men vi får väl se hur kulturellt det blir efter några cider.
Jessica är hemma över helgen så jag ska träffa henne också vilket ska bli riktigt skoj.

Jag måste också svära lite över hur otroligt inkompetent skolledningen på min skola är. Rätta mig om jag har fel men ska inte alla ha möjlighet att få gymnasieutbildning, och det oavsett sjukdomar?
Här i stan är det, eller det var iallafall när jag började gymnasiet, program man väljer och inte skola. Jag hamnade inte på den skola jag ville men lärde mig snart att trivas. Fram till för ett år sedan.
Skolan är byggd i vinkel så det nästan blir en fyrkant av fyra olika ”hus” som alla sitter ihop. När de förra året började bygga om den yttersta delen började jag som har astma bli dålig. Det är inte förrän nu jag ser sambandet.
Astman blev sämre och sämre, jag som aldrig har haft problem av det förut bara jag tagit medicinerna som jag ska.
Under vintern och våren var jag alltid förkyld, läkarna skyllde på astman men jag köpte inte det. Så hade det ju aldrig varit förut. Nu förstår jag varför.
Jag gick i skolan, blev utsatt för en massa byggdamm, dålig luft och ventilation och blev därför sämre i astman. Eftersom mina luftvägar blev irriterade hela tiden drog jag på mig vartenda virus som fanns inom en mils avstånd och det där blev en ond cirkel.

Nu under sommaren har jag mått jättebra men så fort skolan började igen blir jag dålig. Nu bygger de om en del av skolan som ligger mitt i vilket gör att det kommer ut ännu mer byggdamm i resten av skolan. Sen gör det inte saken bättre att det inte verkar städas på skolan alls.
När jag har som längst dagar har jag tre lektioner och då oftast en 3 timmars håltimme inklämd på ett mindre lämpligt ställe. De dagarna kan jag näsan aldrig vara kvar hela skoldagen utan måste åka hem eftersom jag inte kan andas.

Jag har nu börjat ta reda på vad jag som elev har för rättigheter och vad skolan har för skyldigheter att anpassa undervisningen så jag kan delta hela dagarna.
Det jag försökt börja med är att prata med skolsköterskan vilken skickar mig till studierektorn och båda efterlyser läkarintyg. Tur som jag hade fick jag en tid på lungkliniken bokstavligen som ett brev på posten nästan samma dag de frågade efter läkarintyg.
De verkar inte förstå vilket problem detta innebär för mig.

I och med att jag får svårt att andas av att vara i skolan säger det sig självt att idrottslektionen som ligger mitt i en skoldag är utesluten att vara med på. Skulle jag vara med skulle det sluta med ambulansfärd till akuten för behandling av ordentligt astmaanfall vilket jag inte vill riskera.
Idrottsläraren däremot säger att jag inte kan få ett betyg om jag inte är med på lektionerna. Jag föreslog att jag kan gå och simma eller liknande utanför skoltid då jag skulle klara det men hon ”måste se” att jag idrottar och då räcker det inte med ett intyg från simhallen som jag föreslog. Hennes förslag är att jag ska ut och springa på lektionerna men det blir ju samma problem då, springa med svårt att andas är ingen höjdare, det borde vilken idiot som helst förstå.

Ingen verkar ens försöka förstå vad jag menar och de har absolut ingen lösning alls på problemet. De har aldrig varit med om något liknande är deras ursäkt, men det tycker jag borde betyda att de ska jobba ännu hårdare för att lösa problemet.

Nu kommer jag sluta att vara snäll och försöka be om en ändring. Jag tänkte att jag skulle ge dem en chans att lösa det utan tjafs men den chansen har de förbrukat nu då de inte gör någonting alls åt saken.
Jag skulle inte dra mig för att kontakta skolverket och arbetsmiljöverket och låta dem kontrollera miljön. De skulle troligen stänga igen skolan direkt.

Jag tänker inte ge mig! Jag har rätt till gymnasieutbildning och det utan att behöva åka till akuten varje dag!