Love Will Keep Us Together
Nu har det hänt mycket. Saker som inte egentligen hör hemma under samma rubrik men det får bli såhär nu. Rubriken får visa vad jag hoppas ska ske.
I torsdags fick jag reda på att jag fått jobbet jag sökt och att jag börjar i nästa vecka! Det är som vimmelfotograf för efterfesten.com och jag kommer kunna jobba tre kvällar i veckan om jag vill. Jag får 400 kr per kväll jag jobbar och då är skatt och sociala avgifter och sånt redan avdraget. Inte helt fel att få lite extrapengar och framförallt en arbetslivserfarenhet!
Rent allmänt just nu är mitt liv vänt helt uppochner. Ena stunden är jag överlycklig över jobbet och känner att båda lösningarna på det här kan fungera lika bra. Andra stunder som nu, vilket jag återkommer till, känner jag att jag verkligen saknar Honom.
Jag vet inte vad jag ska tro. Vågar jag faktiskt hoppas eller gör det bara att jag bryter ner mig själv ännu mer?
Dock har en, i brist på bättre ord, plan formats i mitt huvud. Jag får se om jag genomför planen, troligen blir det så.
Om inte mitt mod sviker mig blir det så.
Igår blev det utgång med vänner. Det var både underbart roligt och fruktansvärt jobbigt. Jag har nog aldrig förr tänkt på hur många hånglande par det finns på dansgolven ute på krogen. Samtidigt la jag märke till hur många killar som faktiskt försökte dansa med mig. Frågan är vad de hade för tanke med det hela.
Det som gör det ännu mer förvirrande är att jag faktiskt inte har någon aning om hur jag just nu ska bete mig mot dem. Eller snarare, vad är det som sker mellan mig och Honom. Är vi tillsammans fortfarande? Har vi gjort slut? Eller är det precis som vi sagt, att vi tagit en paus. Men var står man då? Är man tillsammans eller har man gjort slut? Det hela känns just nu som en enda stor gråzon, att vad man än gör så blir det fel för någon av parterna.
Eller, jag kan bara veta hur det blir för min del med tanke på att jag inte haft nästan någon kontakt med Honom på snart en vecka. Ett sms, och det med ett märkligt svar.
Tillbaka till igårkväll. Jag stod och dansade med Erik och Sara när jag ser en kille en liten bit ifrån vika sig dubbel och börja hosta. Innan jag hinner tänka annat än ”vad gör han?” känner jag hur jag blir helt torr i luftvägarna och näsan, börjar hosta och får svårt att andas. Det tog några sekunder innan jag hann reagera på vad som hänt och då började jag försöka vinka med mig Erik och Sara ut. De hann också börja hosta innan de förstod vad jag menade och när vi väl kom ut var pratades det vilt om allt från gasläckor till tårgas.
Det var fruktansvärt obehagligt och jag mår fortfarande riktigt dåligt av det. Som tur är verkar de andra ha klarat sig bättre.
När jag kom hem inatt kom både mamma och pappa upp och undrade vad det var eftersom jag hostade så mycket. Cykelturen gjorde inte andningen bättre så jag hostade så mycket att jag väckte både mamma och pappa.
Mamma frågade då om jag behövde åka till sjukhuset men det klarade sig ändå. Iallafall då.
Nu när jag vaknade känns det inte alls bra i luftvägarna. Jag är hes och hostar och har svårt att andas. Pappa ringde till sjukvårdsupplysningen så nu ska jag iväg till husläkarakuten strax före sex ikväll. Får se vad de säger.
Förhoppningsvis kan de göra nåt så jag mår lite bättre. Fysiskt iallafall.
Det är i sådanna här situationer som jag saknar Honom ännu mer. Att få ha hans armar om mig just nu skulle göra mig mindre rädd över att jag har svårt att andas. Att bara få ha honom nära skulle göra underverk.
Nej nu ska jag rycka upp mig så gott det går, trots andningsbesvär av gasning. Ta mig i kragen och spela fiol.
Då mår jag bra, när jag spelar.
