Fallin’

Det blev hemläkarjouren som fick rycka ut i torsdags kväll för att försöka nosa reda på vad som är fel med mig. Det var smidigast, att få hem en läkare på kvällstid underlättade både för mig och för pappa, som annars skulle varit tvungen att köra mig någonstans.
Han konstaterade det jag själv redan misstänkt, luftrörskatarr som i kombination med astman inte var riktigt rolig. Han ordinerade antibiotika i 9 dagar plus betapred-kur lika länge.
Det jag hade hoppats på var att bli ordentligt bättre efter några dagar med antibiotika men det är inte förrän idag jag märker liten skillnad.
Tror inte att jag har lika mycket feber idag som tidigare och det gör att jag orkar göra lite mer saker. Men det gör att jag då hostar mer för luftvägarna orkar inte riktigt med all ”ansträngning”, om man nu kan kalla det för ansträngning.

Just nu vill jag inget annat än att bli frisk. Jag känner mig som en fånge i mitt eget hem eftersom jag inte kan gå ut själv knappt. Det är väldigt frustrerande.
Sen jag träffade Oskar har jag vant mig vid att vara hos honom ibland och det kan ofta vara skönt att ha någonstans att ta vägen när man behöver fly från allt och ingenting.
Att jag dessutom då får träffa den person som jag älskar mest av allt i hela världen gör att jag mår ännu bättre.
Just nu saknar jag honom otroligt. Jag skulle göra vad som helst för att få ligga i hans varma, trygga famn istället för att om ett tag krypa ner i min säng ensam.
Nu blir det nog lite chokladmousse och sedan försöka sova och hoppas på att jag vaknar frisk och kry imorgon.
Jag älskar dig, Oskar!