Tankar om livet en sen fredagkväll.
Efter några timmar med Oskar i eftermiddags känns saker och ting lite bättre. Innan jag träffade honom mådde jag riktigt dåligt. Sist jag mådde så dåligt måste varit när vi tog en paus tidigt i höstas, Oskar och jag. Men även det var på ett annat sätt. Då sörjde jag någon jag saknade och trodde att jag förlorat för alltid. Nu sörjer jag saknaden av mig själv.
Någonstans under hösten har jag förlorat mig själv. Jag har försvunnit. Det som en gång var jag, en social, utåtriktad och sprudlande glad tjej, finns det bara spår av kvar. Mitt hopp nu står till att måndagen ska gå bra. Och att jag ska få tillbaka lite jävlaranamma.
Jag måste få tillbaka tron på mig själv. Jag måste inse att jag duger som jag är och jag är värd att bli älskad. Jag måste lära mig att det är okej att få hjälp och stöd från andra. Att det inte är något nederlag utan istället ta till mig de som erbjuder sitt stöd.
Främst är det Oskar som blivit lidande. Det är nog mycket därför jag mår så dåligt som jag gör just nu. Även om vi pratat om det tidigare har jag inte insett då varför jag gör som jag gör. Det gjorde jag, iallafall till viss del, igår. Jag har nog därför fått dåligt samvete för hur jag varit. Hade jag möjligheten att ändra på den senaste tiden skulle jag göra det utan att blinka. Såhär med facit i hand skulle jag gjort något i somras för att förebygga den svacka jag nu hamnat i. Men det var inte lätt att veta då att hösten skulle bli full av saker som skulle slita enormt på mig.
Nu ska jag först och främst orka med helgen. Jag tror stenhårt på att saker och ting kommer att lösas på måndag. Det som först och främst behöver åtgärdas är min syn på mig själv. Skulle jag se det Oskar ser i mig tror jag att massor av mina problem skulle vara borta.
Jag måste kunna se mig själv i spegeln och känna igen mig. Både till utseendet men främst som person. Jag ska vara den där glada, trevliga, sociala och tokiga tjejen jag var förra hösten och i våras. Och som jag var för många år sedan.
Jag måste bli jag igen!
Tack älskling, för att du är ett så enormt stöd. För det är du verkligen. Även om jag varit urusel på att visa det.
Jag älskar dig så jättemycket. Men jag tror att jag skulle kunna älska dig ännu mer om jag bara älskar mig själv också.
Det är så jag vill ha det och det är så det ska bli.
Jag vill älska dig så mycket det bara går, så länge jag lever.
Jag vill ha många fler dagar som i onsdags. Jag hade verkligen en underbar dag med dig då. Det vill jag att du ska veta.
Det får du inte tvivla på en sekund.
Jag är din för alltid, liksom du är min.
By Jessica, 16 december 2007 @ 15:25
gullet skrivet till din kille :)