Vägen tillbaka – del 2

När jag spelade idag kändes det verkligen hur svag jag blivit i armar och nacke. Några fingerövningar och jag var nästan skakig i vänsterarmen av ansträngningen och träningsverken från igår.  Jag är lite smått fascinerad över hur många små muskler man har överallt utan att tänka på det.

Jag spelade totalt i 15 minuter. Satte äggklockan i bokhyllan på 10 minuter och när den ringde kände jag mig inte alls färdigspelad, inte psykiskt iallafall. Kroppen ville inte spela alls idag tror jag men 5 minuter till pressade jag och det gick bra.

Känns skönt att ha kommit igång lite med spelandet igen och att handen sköter sig okej, det gör inte mer ont där än i resten av kroppen. Alltför illa tycker jag inte att det låter heller. Ska bli kul att höra hur det låter när jag kommit igång igen!

Läs även andra bloggares åsikter om Fiol, Musik, Spela, Ont, Armar, Nacke, Öm, Muskler, Öva

Vägen tillbaka – del 1

Igår var det andra gången jag spelade sen jag började använda handen men för mig räknas det som första gången. Det är första gången sen jag på allvar bestämde mig för att ta tag i det och komma igång igen.

Jag spelade nog i ca 40 minuter skulle jag tro. Satt och letade noter på nätet också ibland men det räknas inte som tid.

Det låter inte alls som det gjorde i våras när jag spelar. Jag är riktigt ringrostig efter flera månaders ofrivilligt uppehåll. Men på ett sätt går det bättre. Jag har bestämt mig och det hjälper mycket.

Handen skötte sig bättre än jag trott att den ska göra. Resten av kroppen skötte sig mindre bra. Jag har fått ont i varenda liten muskel i hela överkroppen som man inte tror att man har. Här pratar vi inte biceps och triceps utan alla andra små muskler överallt. Men det var en bra början även om jag spelade lite för länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Fiol, Träna, Spela, Öva, Vägen tillbaka. Ont, Muskler

Vägen tillbaka.

I våras började jag få ont i min vänstra hand. Det började med att det stack till någon gång ibland för att sedan sakna bli värre. Det gjorde inte jätteont hela tiden utan det var mest när jag spelade fiol som jag märkte av det, eller rättare sagt märkte att jag drog mig för att spela. Det gjorde helt enkelt ont då och min kropp kopplade men inte huvudet. Jag ville nog inte veta av det.

Min gissning är att jag fått ont av att jag först inte spelat på ett tag då jag pluggat mycket, sedan spelat mycket och länge, sedan inte spelat något och sedan spelat mycket. Ja, och hållit på så sedan februari någon gång.

När jag började packa inför flytten kände jag av det ordentligt. Det satt i vänster handled och kom när jag använde tummen på vissa sätt. Jag försökte linda om det själv men det gjorde fortfarande ont. Då jag inte fick någon tid hos en läkare på grund av otrevlig och inkompetent människa på sjukvårdsrådgivningen gick jag till naprapaten jag varit hos för att lossa spänningar i nacken.

Han klämde och kände och konstaterade att det nog var en överansträngning i muskelfästet i handleden där och att det var vila som gällde. Jag fick alltså förbud att lyfta grejer när jag skulle flytta och jag fick gå med ett stöd som gjorde att jag inte kunde röra handen alls knappt.
Värst av allt, jag varken kunde eller fick spela fiol.

Direktiven var att jag skulle ha det på hela tiden iallafall tills jag kom hem från tågluffen. Sedan kunde jag börja testa att göra små, lätta vardagssaker. Första dagen jag var utan stöd var när Oskar och jag skulle äta tacos någon dag efter jag kom hem. Handen hade då förtvinat så mycket att den skakade av att hålla i och lyfta tacos till munnen.

Nu har jag i några veckor använt handen till vardagssaker men när jag ska göra ansträngande saker åker stödet på igen, till exempel när jag hjälpte Oskar att packa ihop hans rum när han flyttade.

Det har länge skrämt mig att börja spela igen. Jag är rädd för att få ont igen och att inte kunna spela längre. Det skulle bryta ner mig helt att vara tvungen att sluta med mitt största intresse! De här månaderna då jag inte har kunnat spela har varit ett helvete, så fort jag får syn på en fiol hugger det till i magen.

Efter att igår ha pratat länge med Oskar har jag bestämt mig. Jag ska börja spela igen. Jag ska inte låta handen hindra mig från att göra det som får mig att må som bäst. Jag ska inte bara börja spela igen, jag ska bli bra.
Riktigt bra.

Det här är min väg tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Fiol, Hand, Ont, Överansträngning, Vägen tillbaka, Våga, Spela

Pachelbel, älskad eller hatad.

Jag måste slå ett slag för klassiska musikens ”one hit wonder”; Johann Pachelbel. Han har skrivit ett stycke som folk känner till och endast ett. Men detta stycke har blivit grund till så mycket i modern musik att det nästan är komiskt.
Detta välkända stycke som ingen kan ha missat är Canon in D.

Antingen älskar man det eller så hatar man det. Det finns ingen gråzoon.

Vill du veta var jag står så är jag en älskare. Jag kan lyssna på Canon in D dag ut och dag in och aldrig tröttna. Andra hatar det och kan inte lyssna på det. Jag plågar Oskar med den många gånger varje dag och sitter och letar noter och tränar in den på fiol. Anton och jag har haft diskussioner om den i timmar och han är lika förtjust i den som jag.

Är det någon som har missat det här underbara stycket är det bara att lyssna och njuta här; Canon in D.
Videon under är så klockren så det finns inte. Detvisar Rob Paravonian åsikt om Pachelbel. Han är inte riktigt lika förtjust som jag och Anton är men så är han cellospelare också. :)

Se och njut!

[video]http://www.youtube.com/watch?v=8Af372EQLck[/video] [video]http://www.youtube.com/watch?v=JdxkVQy7QLM[/video]

Läs även andra bloggares åsikter om Klassisk musik, Musik, Pachelbel, Johann, Canon in D, Fiol, Cello, Rob Paravonian, One Hit Wonder, Älskad, Hatad