Gamla minnen.

Sådär borde vi ha det fortfarande. Det borde vara så fortfarande fast ännu bättre.
Just nu finns det ständigt en klump i min halsen. Ibland blir den mindre men den finns för det mesta kvar.
Jag tvivlar inte på min kärlek till dig. Egentligen vet jag inte vad jag tvivlar på.
Vad jag har att tvivla på.

Jag minns den där kvällen. Det var första gången jag sov hos dig. Första gången av många.
Det var också första gången jag sa att jag älskar dig.
Fast jag vet inte om jag riktigt då hade insett det än, att jag gjorde det. Att jag gör det. Det var något som bara slank ur mig.
Ditt svar blev
”Den dagen jag säger att jag älskar dig, det är när jag vet att jag vill spendera resten av mitt liv med dig.”
Sex dagar senare ringde du mig. Fem i tolv på nyårsaftonskvällen ringde du och sa att du älskar mig.
Du stod på en balkong och skrek ”Anna, jag älskar dig” om och om igen medan fyrverkerierna smällde runt omkring.
Jag gick på en gata med mina bästa vänner och jag tror aldrig att jag varit lyckligare.

Det är ett år, tvåhundraåttitre dagar och trettio minuter sedan och en tår rullar längs min kind när jag tänker tillbaka.
Ett år, tvåhundraåttiotre dagar och trettio minuter sedan och jag älskar dig fortfarande.
Och så länge jag lever kommer jag att älska dig.