Allt eller inget.

Jag vet inte vad som är bäst, att känna allt eller inget. Just nu är det antingen allt på en gång eller så känner jag knappt någonting.
Just nu är det allt.
Jag är både glad och ledsen, arg och lycklig, förvirrad och klarsynt. Allt det på en gång.
Vilket resulterar i att jag sitter med tårarna rinnandes längs kinderna.

Jag vet just nu inte om jag klarar det här. Jag vill, men jag vet inte om jag orkar.
Att vara nära honom var jobbigare än jag trott att det skulle vara. Jobbigare än jag vad jag vill erkänna för mig själv. Men det kommer att bli bättre.
Bara jag får tid så kommer det gå över.

Men när han brottar ner mig som han alltid har gjort, när han sedan triumferat sätter sig upp  och ser sådär finurlig ut, precis sådär som ha alltid har gjort när han sedan slänget sig på mig igen och trycker sina läppar mot mina.
Jag vet inte vad jag ska göra när han ser på mig på samma sätt som förut. När han också ser ut som att han glömt bort vad som hänt.
Jag både vill och inte vill träffa honom.
Han har under en så lång tid varit en av mina absolut bästa vänner förutom att vara min pojkvän. Att förlora honom som vän vore större sorg för mig än att inte ha kvar honom som pojkvän. Men att säga att det inte är svårt att bara vara vän med honom vore en lögn.
Men jag skulle inte vilja gå tillbaka till vad det var. Inte nu. 

Jag vill ha någon som kan tillfredställa mitt behov av närhet. Av kramar och pussar och omtanke.
Någon som kan skratta med mig när jag är glad och gråta med mig när jag är ledsen.
Jag vill bara inte vara ensam.