Jag håller på att försöka röja upp lite i lägenheten, jag just nu har tvätt precis överallt då torkrummet verkligen inte lever upp till sitt namn. Inne i sovrummet hittar jag Oskars skjorta som ligger kvar, slängd över min enda flyttkartong, och jag kan inte motstå frestelsen att ta upp den och lukta på kragen på den.
Lukta där jag vet att den luktar Oskar, där den luktar Oskar och Oskar-parfym, och det pirrar till i magen på mig när jag känner den där välbekanta doften.
Det är nästan så jag känner mig lite vemodig av det men inte på ett dåligt sätt.
Den doften får mig att tänka på när vi träffades och första tiden då vi var sådär härligt nykära.
Det vill jag ha igen och det är det jag börjar märka att det kanske finns lite av.
Vad är kärlek egentligen? Hur vet man att man är förälskad i någon? Hur känns det när man vet att man vill spendera resten av sitt liv med någon?
Det är antalet dagar kvar tills jag får min dom. Min dom om huruvida jag kommer att kunna satsa på fiolen eller om jag bokstavligt talat måste lägga den på hyllan. Jag vill så gärna kunna spela igen. Kunna stå i timmar och bara glömma allt annat som gnager och försvinna bort.
18 dagar kanske inte verkar som en särskillt lång tid men när jag gått sedan april, vilket nu är tio långa månader, med ont i handen och utan att kunna spela mer än väldigt sporadiskt och nu går och väntar på att få veta min dom så känns det som en hel evighet. Samtidigt är jag rädd, jag fasar för att dagarna ska gå så jag är en dag närmre. En dag närmre då min framtid mer eller mindre kommer att avgöras.
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om läkaren säger att jag aldrig kommer att kunna spela fiol. Att jag inte får spela.
Hela min värld kommer att rasa då.
För nu finns det bara att hoppas.
Blunda, hoppas och drömma.
Besöket hos arbetsterapeuten var lite av en besvikelse även om jag försökte att inte ha så höga förhoppningar. Jag fick ett specialgjort stöd som nog gör mer skada än nytta tror jag.
Just nu känns det rätt motigt. Allting.
Jag ska nu dricka upp mitt kammomillte och sedan krypa i säng. Kanske försöka bränna ner Scrubs på en dvd och kika på i sängen.
Idag är en seg dag. Jag har hittills inte orkat göra något vettigt överhuvudtaget. Ska kanske masa mig hem till föräldrarna och äta middag så blir de nöjda och glada men jag vet inte om jag orkar det. Eller så går jag ut en prommenad om en stund, det skulle nog göra mig gott. Förhoppningsvis rensa hjärnan litegrann. Spela fiol ska jag definitivt göra. Så mycket jag kan det vill säga, vilket säkert blir en halvtimme om jag har tur. Är jag envis och tar lite alvedon så funkar nog en timme men jag vet inte hur bra det är. Ska jag lyssna på förnuftet eller hjärtat?
Det är nog också en fråga som passar in på allt just nu. Ska jag gå dit hjärtat bär mig eller dit förnuftet säger åt mig att gå? Vilket av alternativen skulle få klumpen i magen att minska eller kanske försvinna helt?
Vad ska en ensam tjej göra för att känna sig lycklig i denna värld?
Nu börjar saker hända på hand-fronten! Har äntligen fått en tid på Elisabethsjukhuset hos en handkirurg som jag hört ska vara bra. Så nu sitter jag här med både förhoppning och även lite rädsla då det handlar om min framtid. Det är inte heller jättelångt bort i tiden utan redan den 6 februari så förhoppningsvis kan jag få handen opererad och fixad inom en snar framtid. Om det nu går att operera och åtgärda problemet vilket jag verkligen hoppas! Har även en tid hos en arbetsterapeut den 15 januari som jag ska på, vad nu det kan göra för nytta. För att citera den efterblivna husläkaren som skickade remissen, ”de kan specialbeställa ett stöd som gör att tummen inte viker sig åt fel håll”. Hur fasen ska de kunna göra det?!
All glädje blev sen lite dämpad när jag jätteglad ringde och berättade för mamma att jag fått en tid och det slutar med en himla massa tjafs som urartade rätt mycket.
Senaste dagarna har varit rent kaos med massa förvirring. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra men det jag definitivt vet är att jag behöver tid. Tid att sortera ut allting och få klart för mig vad jag vill.
Nu ska jag hoppa in i duschen och sen åka ner på stan och träffa Sara! Hon åker snart bort i 4 månader och jag börjar undra hur jag ska klara mig hela den tiden utan henne. :)
Dagen har spenderats på stan med en Oskar till sällskap. Det blev en hel del shopping, vi båda köpte två par jeans var på rea och jag köpte en del smink också. Riktigt trevlig eftermiddag.
Nu har vi precis ätit middag, hemgjorda hamburgare med pommes och druckit en flaska bubbel till det. Vi har också något suspekt smultronvin att roa oss med lite senare men först har jag en vision om att få bort min julgran innan det blir filmkväll här imorgon.
Åter till socialiserande med Oskar nu! :)
Klockan är alldeles för lite och jag är alldeles för trött för mitt eget bästa. Jag sitter just nu halvsovandes insvept i en filt och huttrar och fryser framför datorn och vill helst bara värma min vetepåse och sen krypa ner i sängen igen, vira in mig i mitt stora täcke och sova några timmar till. Men nej då.
Mitt inofficiella nyårslöfte, jag sysslar egentligen inte med nyårslöften, är att få ordning på dygnsrytmen och även försöka fixa vettiga matvanor. Planen är att vara vaken när det är okej att spela fiol och sova när jag inte kan spela. Efter kl 22 på kvällen vågar jag inte spela av rädsla att störa grannarna, när jag vågar börja på morgonen vet jag inte riktigt. Vad tror ni?
Efter en tur på stan igår med Anton kom jag hem med några små fynd. Jag köpte Suzukiboken som de flesta av mina stycken finns med i, Vispop 15, en musikteoribok som jag behöver för distanskursen i musikteori som jag läser, nya VITA dagar till min kalender och så hittade jag av en slump en smärtstillande men EJ anti-inflammatorisk salva på apoteket som jag köpte. Det ska jag nu testa att använda på handen tre gånger om dagen i hopp om att kunna spela bättre om jag inte har ont.
Sådär ja! Nu fick jag prata med en jättetrevlig sköterska som kollade och efterblivna läkaren på vårdcentralen hade faktiskt skickat iväg remissen jag bad om! Vilken lycka!
Så imorgon ska en handkirurg titta på remissen och sen avgöra prioritet eller något såndant och sedan ska sköterskan boka in tider. Tyvärr verkar det kunna bli 6-8 veckor bort i tiden men det är bättre än ingenting måste jag säga.
Efter varje samtal med dem på Elisabethsjukhuset har jag fått lite hopp igen. Det kan jag verkligen inte säga att jag fått efter att ha pratat med vanliga sjukvården.
Det enda jag vill är att kunna spela fiol så mycket jag vill. Jag vill se om jag kan bli bra.
Det är min önskan. Det är min dröm.
Finns det något värre än telefonköer? Eller som i det här fallet, så hög belastning att man inte ens kan hamna i kön.
Urk.
God morgon!
Efter en mycket märklig natt har jag nu äntligen orkat mig upp ur min varma, sköna säng. Jag måste på riktigt se till att vända tillbaka dygnet så jag inte somnar kl 4 och går upp runt 13. Det här håller inte. Nu är det hög tid för frukost för att komma igång lite. Sen ska jag spela fiol och göra mig klar för födelsedagsmiddag ute med mamma och pappa för att än en gång fira mamma som idag fyller 60 år.
Just nu vet jag varken ut eller in. Jag vill bara åka iväg någonstans och göra något annat. Glömma allt här hemma och få komma bort från alla tankar och bekymmer. Jag är så less på att känna mig förvirrad. Känna mig nere och ledsen. Jag vill bara få vara glad och bekymmerslös igen. Iallafall för en ynka dag. Att slippa ha tårar rinnandes längs kinderna och kunna skratta och vara glad.
Nu känner jag mig tom och kall hela jag.
För första gången på länge känner jag mig riktigt förtvivlad. Jag vet inte hur jag ska lösa detta på ett smidigt sätt som får alla att bli glada och nöjda. Tyvärr tror jag inte att det går helt och hållet.
Resten av kvällen ska nu ägnas åt musik och att plannera sommaren med Anton.
Lyckan över att vakna med mindre ont i svanskotan var inte långvarig. Efter att jag varit uppe och gått lite så började det göra ont igen och nu kan jag än en gång knappt gå. Så nu sitter jag här, lite på sniskan i stolen, och ska försöka få i mig en alvedon för att se om det blir bättre då. Jag överväger också att ringa till sjukvårdsrådgivningen och kolla med dem hur jag ska göra men efter att ha googlat lite om skador på svanskotan är jag nästan rädd för att gå till läkare också. Ge mig ett par kryckor bara så kan jag ta mig fram utan problem och behöver inte undvika att gå ut av rädsla att inte orka hem igen.
Har någon tips på vad man kan göra åt en eventuellt sprucken svanskota?
Efter en trevlig familjemiddag sitter jag nu hemma och ynkar över att svanskotan gör ruskigt ont medan Oskar, snäll som han är, kokar te ute i köket. Hade jag inte kunnat stötta mig på honom hela vägen hem hade jag fått sova kvar hos mamma och pappa. Det hade i och försig inte varit någon katastrof men nu ville jag hem och sova i min egen säng.
Middagen var trevlig och mamma verkade nöjd över kvällen vilket var det viktigaste. Lite pikar fick jag över att Oskar var med men det är inte hela världen även om jag faktiskt inte vet vad jag ska svara på dem. Ett bra tag låg jag på sängen och vilade och pratade med Oskar och Martin vilket faktiskt blev riktigt trevligt. Orsaken till att jag var tvungen att lägga mig och vila var att jag lekt en himla massa med Meija och Stella och det var helt klart värt det. Sötare ungar får man verkligen leta länge efter. :) Att höra Meija säga bestämt ”Kom nu Anna!” och titta lite finurligt på en, det värmer mitt förvirrade hjärta.
Nu ska jag dricka mig en kopp te och sen krypa i säng och hoppas att svanskotan inte gör lika ont imorgon. Annars får jag gå på jakt efter ett par kryckor så jag faktiskt kan ta mig fram för egen maskin längre än korta sträckor hemma.
Som jag skrev igår så har min stackars svanskota blivit aningens mörbultad. Idag ska vi fira mamma som fyller 60 om några dagar så det är släktmiddag som gäller hos dem. Det betyder att jag inte vill komma dit och se ut som en slashas i mjukisbyxor vilket resulterade i en del klädbekymmer. Efter lite rotande hittade jag iaf en randig klänning som jag kan ha med strumpbyxor och benvärmare och det blir mjukt och bra för min stackars rumpa.
Nu ska jag hoppa in i duschen så jag är klar i tid. :)
Jag har äntligen börjat på riktigt att hitta tillbaka till musiken. Hitta tillbaka till det som gör mig hel. Efter långa perioder av osäkerhet kring allt och inget så börjar jag äntligen att hitta tillbaka till mig själv. Inget känns så självklart som när jag har ett instrument i handen. Då kan jag glömma allt annat.
Då känner jag mig fri.
Kärlek, Tankar | Anna-Maria | 
20 januari 2009 19:43 | 
Kommentarer (2) 
