Just nu vet jag varken ut eller in. Jag vill bara åka iväg någonstans och göra något annat. Glömma allt här hemma och få komma bort från alla tankar och bekymmer. Jag är så less på att känna mig förvirrad. Känna mig nere och ledsen. Jag vill bara få vara glad och bekymmerslös igen. Iallafall för en ynka dag. Att slippa ha tårar rinnandes längs kinderna och kunna skratta och vara glad.
Nu känner jag mig tom och kall hela jag.
För första gången på länge känner jag mig riktigt förtvivlad. Jag vet inte hur jag ska lösa detta på ett smidigt sätt som får alla att bli glada och nöjda. Tyvärr tror jag inte att det går helt och hållet.
Resten av kvällen ska nu ägnas åt musik och att plannera sommaren med Anton.
Lyckan över att vakna med mindre ont i svanskotan var inte långvarig. Efter att jag varit uppe och gått lite så började det göra ont igen och nu kan jag än en gång knappt gå. Så nu sitter jag här, lite på sniskan i stolen, och ska försöka få i mig en alvedon för att se om det blir bättre då. Jag överväger också att ringa till sjukvårdsrådgivningen och kolla med dem hur jag ska göra men efter att ha googlat lite om skador på svanskotan är jag nästan rädd för att gå till läkare också. Ge mig ett par kryckor bara så kan jag ta mig fram utan problem och behöver inte undvika att gå ut av rädsla att inte orka hem igen.
Har någon tips på vad man kan göra åt en eventuellt sprucken svanskota?
Efter en trevlig familjemiddag sitter jag nu hemma och ynkar över att svanskotan gör ruskigt ont medan Oskar, snäll som han är, kokar te ute i köket. Hade jag inte kunnat stötta mig på honom hela vägen hem hade jag fått sova kvar hos mamma och pappa. Det hade i och försig inte varit någon katastrof men nu ville jag hem och sova i min egen säng.
Middagen var trevlig och mamma verkade nöjd över kvällen vilket var det viktigaste. Lite pikar fick jag över att Oskar var med men det är inte hela världen även om jag faktiskt inte vet vad jag ska svara på dem. Ett bra tag låg jag på sängen och vilade och pratade med Oskar och Martin vilket faktiskt blev riktigt trevligt. Orsaken till att jag var tvungen att lägga mig och vila var att jag lekt en himla massa med Meija och Stella och det var helt klart värt det. Sötare ungar får man verkligen leta länge efter. :) Att höra Meija säga bestämt ”Kom nu Anna!” och titta lite finurligt på en, det värmer mitt förvirrade hjärta.
Nu ska jag dricka mig en kopp te och sen krypa i säng och hoppas att svanskotan inte gör lika ont imorgon. Annars får jag gå på jakt efter ett par kryckor så jag faktiskt kan ta mig fram för egen maskin längre än korta sträckor hemma.
Tankar | Anna-Maria | 
06 januari 2009 21:23 | 
Kommentarer (0) 
