Imorgon är dagen som jag både längtat efter och fasat inför. Imorgon kommer jag att få veta hur min dom blir.
Det är äntligen dags att få träffa handkirurgen som jag väntat så länge på att komma till. Riktigt nervös känner jag mig då jag inte vet vad jag kan förvänta mig. Mamma har lovat att följa med och hålla mig i handen, både imorgon och om det blir en operation, men jag känner mig ändå orolig.
Det handlar om min framtid, om jag ska kunna fortsätta att spela fiol.
Håll tummarna för mig, snälla?
Nu har det varit dåligt med uppdaterande vilket beror på både rivstart på universitetet, mycket annat som händer och nu senaste dagarna, magsjuka. Det sistnämnda hade jag mer än gärna hållit mig borta ifrån då jag fortfarande knappt känner mig levande.
Mellan söndagkväll och måndag morgon satt jag halvt i dvala mellan mamma och Oskar i min soffa med en hink i knät och kände mig mer eller mindre döende. Nu börjar jag pigga på mig litegrann även om magen och jag har lite olika åsikter om hur man ska bete sig när det kommer till mat.
Magen säger något i stil med ”ugga bugga bugga” när den får något i sig vilket med 99.9% sannolikhet betyder ”åh, mat! ge mig mer sånt!” men signaleras genom illamående och allmänt konstig känsla i magen vilket resulterar i att min matta hjärna tolkar det som ”oj oj oj, magsjuka påväg tillbaka, sluta ät!”.
Dilemma? Ja.
Nu ska jag krypa ner i sängen igen och sova en stund till efter att mamma, som har hämtat hem mig, kom in med frukost till mig och satt och pratade med mig tills jag ätit tillräckligt.
Benrangel är ganska bra beskrivning på hur en utmattad Anna ser ut och känner sig just nu.
God natt.
Tankar | Anna-Maria | 
05 februari 2009 22:13 | 
Kommentarer (0) 
