Verkligheten.

Just nu känner jag mig rädd. Rädd att verkligheten och min rädsla ska göra att jag inte orkar med det jag vill.
Verkligheten gör allting mycket mer skrämmande än det redan är. En del av mig vill en sak så mycket. Den andra undrar varför jag överhuvudtaget ger mig in i någonting igen. Den delen av mig är så rädd att bli sårad. Igen.
Men om man inte ger sig in i någonting som kan såra en så missar man en så väsentlig del av livet. Man missar allt som har med känslor att göra. Allt som har med kärlek.
Allting som är värt någonting.

Varför ska det vara så svårt att erkänna för mig själv att jag älskar honom? Att erkänna för mig själv att jag faktiskt är beroende av någon. Beroende av någon som älskar mig mer än någonting annat.
Men varför finns den här klumpen i magen kvar? När min värsta mardröm är att förlora honom.

Min enda dröm är att hålla hans hand i min och att vi ska vara lyckliga för alltid.

Postväntan och veckosammanfattning.

Nu är jag äntligen frisk igen, iallafall nästan, och vardagen har börjat igen på allvar. Helgen har spenderats med Josse som precis är hemkommen till Sverige igen efter ett halvårs resande. Riktigt trevligt att träffa henne igen då det var bra många år sedan vi sågs sist.

Just nu sitter jag nervöst och väntar på att posten ska komma vilket den nog borde ha gjort vid det här laget! Jag hoppas verkligen att Oskars present kommer idag annars har jag problem! Jag som har den bästa presenten (hoppas jag) och så kommer den inte när den borde. Eller så är det posten som är långsamma just idag när jag sitter som på nålar och väntar. Usch och fy!

Vad har annars hänt i en Annas liv då? Operationstiden är framflyttad två veckor till min förtvivlan så nu är det den 20 mars som gäller. Jag vill få det överstökat så jag slipper vara orolig inför det längre. Jag vill kunna komma igång med spelandet igen!
Annars har det varit några lugna veckor som mest spenderats hostande på soffan. Men en tur för att se Värmlands Salonger på nationen med samma namn har hunnits med och det var riktigt, riktigt bra måste jag säga. Anton är alltid lika imponerande att höra, bättre kille på piano får man nog leta länge efter! :)
Dagen efter var det fotboll och middag på O’Learys som gällde vilket också var trevligt. Jag försökte också till Oskars lycka vara iallafall ganska så engagerad i matchen vilket hör till ovanligheten.

Den 23 februari måste också lyftas fram då det är datumet då Oskar och jag blev tillsammans igen. Nervöst känns det men samtidigt väldigt, väldigt bra. Ikväll ska jag till honom då han fyller år imorgon och förväntar sig frukost på sängen och hela köret tror jag. :) Måtte presenten kommit innan dess bara!

Håll tummarna!