Verkligheten.
Just nu känner jag mig rädd. Rädd att verkligheten och min rädsla ska göra att jag inte orkar med det jag vill.
Verkligheten gör allting mycket mer skrämmande än det redan är. En del av mig vill en sak så mycket. Den andra undrar varför jag överhuvudtaget ger mig in i någonting igen. Den delen av mig är så rädd att bli sårad. Igen.
Men om man inte ger sig in i någonting som kan såra en så missar man en så väsentlig del av livet. Man missar allt som har med känslor att göra. Allt som har med kärlek.
Allting som är värt någonting.
Varför ska det vara så svårt att erkänna för mig själv att jag älskar honom? Att erkänna för mig själv att jag faktiskt är beroende av någon. Beroende av någon som älskar mig mer än någonting annat.
Men varför finns den här klumpen i magen kvar? När min värsta mardröm är att förlora honom.
Min enda dröm är att hålla hans hand i min och att vi ska vara lyckliga för alltid.
By Josse, 06 mars 2009 @ 22:22
Du är söt du! Vad roligt att du har kommit till insikt. Och tack för grop-i-hakan-kommentaren också XD Nu är jag hemma i Bollebygd igen och imorgon är det dags för brakfesk! Wah!!!
Folk verkar mer och mer tycka att Uppsala är en bra idé att plugga i… var stänner man stig i bostadskö??? Haha! ^^
Kram