Pest eller kolera?

(Varning för ingående beskrivning av tjejbesvär, ifall någon skulle vara känslig menar jag.)

Jag börjar fundera på om det är tänkt att jag alltid ska må dåligt på något sätt.
Efter ett läkarbesök för ett par veckor sen bestämdes det att jag skulle ge p-piller en till chans, eller närmare bestämt p-plåster, som behandling för mensvärk, oregelbunden mens och troligen endometrios. Till saken hör att jag för ca 1.5 år sedan fick sluta med p-piller som jag då fick för oregelbunden mens på grund av biverkningar.

Nu när jag var till fröken tjej-doktor fick jag höra att jag skulle testa p-piller igen, det blev i plåsterform den här gången, då det tydligen var bättre än att få starkare värktabletter vid behov. Med viss skepsis började jag med dem efter några dagar på Kreta men ändå med förhoppningen och inställningen att jag skulle må bra av dem. Bättre än innan.

Nu är jag inne på andra plåstret och känner mig mer eller mindre apatisk. Livlös. Död på insidan. Därav bristen på bloggning från min sida senaste dagarna. Efter en del fundering och påtryckning från bland annat mamma så ringde jag till kvinnoklinikens rådgivning och ställde mig i telefonkö. Ett par timmar senare ringde en barnmorska tillbaka och jag förklarade varför jag ringde; alltså varför jag fått plåstrena från början, hur jag mådde av dem och att jag ville ha råd angående hur jag skulle bete mig då jag mår så dåligt av dem.

Den märkliga människan jag pratade med förklarade slött att det ju var biverkningar från plåstren och att jag ju fick välja om jag ville fortsätta med dem och känna mig nere eller sluta med dem och få tillbaka besvären jag hade innan. Det förstår ju jag också, att jag måste välja ett av alternativen men då jag inte har någon utbildning angående saken försökte jag få råd från bättre vetande.

Hon muttrade lite om att jag borde ringt till familjeplaneringen istället för att de hade bättre koll på preventivmedel och jag flikade lite surt in där att jag ju ringde dit det stod rådgivning. Det hela slutade abrupt med att hon sa att hon skulle försöka få tag på familjeplaneringen och att jag skulle vänta. Vilket jag gjorde tills samtalet bröts av okänd anledning.
Kul! Det var telefonkö som gör att de ringer upp en så det var ju inte bara att ringa upp igen. Jag väntade surt och hoppades att hon skulle ringa upp igen vilket hon såklart inte gjorde. Istället satt jag hemma hos mamma och blev mer och mer nere för varje timme. Jag har alltså pest eller kolera att välja på. Är det så det är?

Det hela slutade med att mamma började ringa runt lite överallt kändes det som och fick tillslut prata med en (trevlig!) barnmorska som inte tyckte att det lät bra att jag mådde så dåligt. Hon skulle se till att min läkare ringer upp oss så jag får diskutera det hela med henne.

Hoppas hon ringer imorgon och att hon säger att jag kan sluta med de jäkla plåsterna. Jag orkar inte det här längre. Jag har tappat orken helt och allting kvittar. Det måste väl finnas något annat sätt att lösa denna röra än med p-piller?!?!