Ponyo <3

(Foto: Imdb.com)

Sedan Erik kom hit tidigare ikväll och fixade middag har jag inte gått många steg ifrån honom om jag kunnat undvika det.
Det har varit en vemodig dimma över hela den här dagen som jag inte riktigt kan förklara. Allt jag velat hela dagen har varit att krypa ihop i hans famn och bara få försvinna för en stund. Jag hade turen att få hit mamma som sällskap under eftermiddagen och vi (mest hon) lyckades röja upp lite här så nu ser det faktiskt ganska vettigt ut hemma hos mig.

Vi kröp ihop i soffan tidigt ikväll, Erik och jag, och tittade på den japanska filmen Ponyo som var helt underbar. Det är nog den finaste film jag sett på väldigt länge. Den handlar om Ponyo, en guldfisksprinsessa, som har som högsta önskan att bli människa för att kunna vara tillsammans med Sosuke men det leder till att det blir obalans i världen. Då får Ponyo och Sosuke ge sig av på ett äventyr för att rädda världen.
Sedan filmen tog slut har jag gått runt och varit Ponyo, bara för att hon var så söt och fin. Och för att det är ett så vackert namn.

Nu kom Erik med en kopp kamomillte med honung och ett glas med medicin mot min hosta i hopp om att försöka få mig frisk, en gång för alla. Han börjar ta det personligt nästan, att min kropp aldrig är snäll, så nu verkar de ha krig. Erik mot min kropp. Jag vet vem jag hejar på!
Han är så fin som hela tiden pysslar om mig, jag vet inte hur jag skulle orka med alla sjukdomar och elände utan honom. Han är vad som får mig att orka kämpa mig vidare mot ett friskt liv.