Efter en lång, trött dag ska jag nu krypa i säng. Eftermiddagen och kvällen har spenderats hos föräldrarna och god middag har ätits. Mängden alkohol blev nog lite onödigt stor så jag känner mig verkligen trött nu. Blev några glas vin till maten vilket kanske inte var det bästa efter två festarkvällar.
Jag lider nästan med älskling som är ute ikväll också. Hans syssling tror jag det var som har studentskiva ikväll som vi båda egentligen skulle gå på. Men eftersom jag legat sjuk länge prioriterade jag kvalborg + valborg. Nu längtar jag redan efter honom och det blir minst en natt till utan honom, efter den här då.
Nej nu ska jag krypa ner i min gamla säng hos mamma o pappa och sova. Länge! Det behövs nu! :)
God natt!
I brist på den present som jag hade tänkt att ge dig nu på morgonen så får du det här.
Just nu känner jag mig rädd. Rädd att verkligheten och min rädsla ska göra att jag inte orkar med det jag vill.
Verkligheten gör allting mycket mer skrämmande än det redan är. En del av mig vill en sak så mycket. Den andra undrar varför jag överhuvudtaget ger mig in i någonting igen. Den delen av mig är så rädd att bli sårad. Igen.
Men om man inte ger sig in i någonting som kan såra en så missar man en så väsentlig del av livet. Man missar allt som har med känslor att göra. Allt som har med kärlek.
Allting som är värt någonting.
Varför ska det vara så svårt att erkänna för mig själv att jag älskar honom? Att erkänna för mig själv att jag faktiskt är beroende av någon. Beroende av någon som älskar mig mer än någonting annat.
Men varför finns den här klumpen i magen kvar? När min värsta mardröm är att förlora honom.
Min enda dröm är att hålla hans hand i min och att vi ska vara lyckliga för alltid.
Jag håller på att försöka röja upp lite i lägenheten, jag just nu har tvätt precis överallt då torkrummet verkligen inte lever upp till sitt namn. Inne i sovrummet hittar jag Oskars skjorta som ligger kvar, slängd över min enda flyttkartong, och jag kan inte motstå frestelsen att ta upp den och lukta på kragen på den.
Lukta där jag vet att den luktar Oskar, där den luktar Oskar och Oskar-parfym, och det pirrar till i magen på mig när jag känner den där välbekanta doften.
Det är nästan så jag känner mig lite vemodig av det men inte på ett dåligt sätt.
Den doften får mig att tänka på när vi träffades och första tiden då vi var sådär härligt nykära.
Det vill jag ha igen och det är det jag börjar märka att det kanske finns lite av.
Vad är kärlek egentligen? Hur vet man att man är förälskad i någon? Hur känns det när man vet att man vill spendera resten av sitt liv med någon?
Jag vet inte vad som är bäst, att känna allt eller inget. Just nu är det antingen allt på en gång eller så känner jag knappt någonting.
Just nu är det allt.
Jag är både glad och ledsen, arg och lycklig, förvirrad och klarsynt. Allt det på en gång.
Vilket resulterar i att jag sitter med tårarna rinnandes längs kinderna.
Jag vet just nu inte om jag klarar det här. Jag vill, men jag vet inte om jag orkar.
Att vara nära honom var jobbigare än jag trott att det skulle vara. Jobbigare än jag vad jag vill erkänna för mig själv. Men det kommer att bli bättre.
Bara jag får tid så kommer det gå över.
Men när han brottar ner mig som han alltid har gjort, när han sedan triumferat sätter sig upp och ser sådär finurlig ut, precis sådär som ha alltid har gjort när han sedan slänget sig på mig igen och trycker sina läppar mot mina.
Jag vet inte vad jag ska göra när han ser på mig på samma sätt som förut. När han också ser ut som att han glömt bort vad som hänt.
Jag både vill och inte vill träffa honom.
Han har under en så lång tid varit en av mina absolut bästa vänner förutom att vara min pojkvän. Att förlora honom som vän vore större sorg för mig än att inte ha kvar honom som pojkvän. Men att säga att det inte är svårt att bara vara vän med honom vore en lögn.
Men jag skulle inte vilja gå tillbaka till vad det var. Inte nu.
Jag vill ha någon som kan tillfredställa mitt behov av närhet. Av kramar och pussar och omtanke.
Någon som kan skratta med mig när jag är glad och gråta med mig när jag är ledsen.
Jag vill bara inte vara ensam.
Mycket saker har hänt senaste dagarna. För mycket för att egentligen rymmas i ett blogginlägg men jag är för trött just nu för att orka gå in detaljerat på allt. Det får bli en kort sammanfattning av allt. Frågan är i vilken ordning jag ska ta allt. Börjar nog med skolan.
Samhällstentan som jag hoppades att jag skulle klar kuggade jag. Kulturtentan däremot som jag var hundra på att jag skulle kugga, den klarade jag. Glad överraskning då jag var på gränsen till att hoppa av engelskakursen när jag kuggade första tentan då jag verkligen inte tycker att det är kul. I onsdags var sista dagen att anmäla sig till höstens kurser och efter flera dagars våndan över vad jag skulle välja blev det musikvetenskap som förstaval och bastermin som andra. Det känns bra nu i efterhand att jag valt det.
Onsdagen blev en riktigt konstig dag. Dagen ägnades åt att skriva uppsats, vara aktiv i budgivning på lägenheten jag ville ha, välja vad jag skulle söka till universitetet, maila med en ansvarig för musikkurser för att få råd om kurser och att prata med supporten på Alina angående datorn. Framåt sen eftermiddag kom Oskar och det blev några mycket märkliga timmar.
Kontentan av det hela blev att vi inte längre är tillsammans. Jag känner att vi kunde gjort ett försök till då det gått så kort tid sedan vi kom fram till en, vad vi då trodde, lösning. Men så blev det inte och efter många tårar skiljdes vi åt. Jag bad mamma komma vilket hon gjorde och det slutade med att hon tog med mig hem. Hon tyckte inte att jag skulle vara ensam och här sitter jag nu, i mitt gamla rum igen.
Något jag har svårt för är att han skriver till mig på msn. Jag vet inte hur jag ska bete mig och det slutar nog med att jag låter stört otrevlig mot honom. Men det bottnar i en enorm osäkerhet för tillfället. På ett sätt känns det som att han försöker att både äta kakan och ha den kvar. Samtidigt som jag nog ändå gillar att han hör av sig. Men jag behöver nog tid. Hur mycket vet jag inte. Fast just nu vet jag inte riktigt vad jag behöver.
Budgivningen på lägenheten blev lång och utdragen. Det var jag och en till som ville ha den, till varje pris verkade det som. Jag kunde dock inte höja ”till varje pris” men efter att mamma och pappa fått igång någon slags tävlingsinstinkt ringde mäklaren igår och sa att den/de som var kvar som vi ”tävlade” mot skulle överlägga och att de hade till senast kl 9 idag på sig. Då trodde vi att de inte skulle lägga något högre bud men tji fick vi! Väcktes imorse kl 9 av att mäklaren ringde och sa att de lagt ett bud till. Jag ringde då och pratade med pappa som efter en stunds fundering sa ”Höj 10 000 till!”. Ringde mäklaren och sa det och hon ringde tillbaka 2 minuter senare med orden ”Vill du så har du precis köpt en lägenhet!”. Det gjorde min dag! Med tanke på hur jag somnade igårkväll så var det guld värt att få vakna till orden att jag fått lägenheten! Snabba ryck blev det och kl 11.15 var jag och pappa hos mäklaren och skrev på avtalet! Den 1 december är jag lägenhetsägare på riktigt!
Kvällen har spenderats med mamma, moster och mosters kompis på restaurang och sedan sett Ladies Night. Riktigt trevlig kväll blev det! Det var precis vad jag behövde just nu! :)
Showen var riktigt bra och två timmar flög iväg. Jag kan ju också passa på att göra en efterlysning. Om någon känner dansaren med halvlångt, ljust hår som är med i Ladies Night så hör av er! Honom vill jag ha! ;)
Imorgon blir det antingen Vänner-marathon med Anton eller fest hos Jonas om jag får med mig Anton dit. Oskar kommer kanske dit. Min första tanke var att inte gå om han kommer. Men efter att ha pratat med Jonas och Johan så har jag nog ändrat mig. Tanken slog mig också att Oskar kanske inte kommer om han hör att jag ska komma. Men jag vill inte hindra honom från att komma på festen på samma sätt som han inte får hindra mig.
På ett sätt känner jag en lättnad över hur det har blivit samtidigt som jag känner stor sorg. Det är ändå närmare två år vi varit tillsammans.
Det blev en lång kort sammanfattning men det är ändå bara ytligt jag gått igenom saker och ting. Jag har säkert missat hälften också men det struntar jag i just nu. Nu ska jag sova! Det är bästa medicinen för mig just nu.
Sådär borde vi ha det fortfarande. Det borde vara så fortfarande fast ännu bättre.
Just nu finns det ständigt en klump i min halsen. Ibland blir den mindre men den finns för det mesta kvar.
Jag tvivlar inte på min kärlek till dig. Egentligen vet jag inte vad jag tvivlar på.
Vad jag har att tvivla på.
Jag minns den där kvällen. Det var första gången jag sov hos dig. Första gången av många.
Det var också första gången jag sa att jag älskar dig.
Fast jag vet inte om jag riktigt då hade insett det än, att jag gjorde det. Att jag gör det. Det var något som bara slank ur mig.
Ditt svar blev
”Den dagen jag säger att jag älskar dig, det är när jag vet att jag vill spendera resten av mitt liv med dig.”
Sex dagar senare ringde du mig. Fem i tolv på nyårsaftonskvällen ringde du och sa att du älskar mig.
Du stod på en balkong och skrek ”Anna, jag älskar dig” om och om igen medan fyrverkerierna smällde runt omkring.
Jag gick på en gata med mina bästa vänner och jag tror aldrig att jag varit lyckligare.
Det är ett år, tvåhundraåttitre dagar och trettio minuter sedan och en tår rullar längs min kind när jag tänker tillbaka.
Ett år, tvåhundraåttiotre dagar och trettio minuter sedan och jag älskar dig fortfarande.
Och så länge jag lever kommer jag att älska dig.
Oj vad fort tiden går såhär på natten! Det är inte klokt! Nu måste jag verkligen krypa ner hos Oskar och sova! Han ska upp tidigt imorgon så det lär jag också göra. Fast jag kommer nog gå och lägga mig igen när han gått. :)
Men det är inte mycket som slår att få sova nära honom. Att få krypa ihop i hans famn och känna honom andas mig i nacken. Att sedan få vakna av att han ligger och kikar på mig, pussar på mig och gör allt för att få se mina ögon om än för några sekunder gör även de värsta mornar uthärdliga.
Idag har jag med pappas hjälp i alla fall fixat myggnät som fungerar hjälpligt. Det vid fönstret måste jag fixa så det sitter fast bättre då det lossnar hela tiden. Men det får bli imorgon. Då måste jag även hämta resväska hos mamma och pappa så jag kan börja packa! Tvätta ska vi också göra imorgon. Det är mycket måsten nu innan lördag men sen blir det en vecka utan några som helst krav.
Läs även andra bloggares åsikter om Tid, Sova, Resa, Resväska, Kärlek, Myggnät
Missing someone gets easier every day because even though it’s one day further from the last time you saw each other, it’s one day closer to the next time you will.
Just nu saknar jag honom. Mer än jag kan erkänna. Jag fick sms från honom nyss. Han är i Paris och verkar ha det hur bra som helst. Frågan är bara hur bra…
Fast jag vet vad vi bestämde skenar min fantasi iväg och spelar mig ett spratt. Just nu skulle jag bara vilja ha honom här. Mitt i all röra och flyttkartonger saknas någon brevid mig. Men för varje dag som går är det en dag närmre tills vi ses igen. Ikväll känns allt lite motigt. Det är nog lite kalla fötter inför flytten som spökar.
Men allt kommer att bli bra! Nu är det snart dags för oss att ge oss iväg ut i Europa, Anton och Erik och jag. Det ska bli riktigt kul!
När jag kommer hem igen hoppas jag att jag har någon som väntar på mig. Någon som saknar mig.
Någon som älskar mig.
Just nu känns det som att jag inte har nån koll på något. Det här borde vara dagar av lycka, dagarna innan mitt liv börjar ordentligt. Istället sitter jag just nu hemma på terassen, insvept i en filt och dricker vin i ett försök att trösta mig lite. Fast nu är jag inte så ledsen längre. Jag börjar bli mer arg. Arg och vet inte hur de kommande dagarna ser ut. Det här måste lösa sig innan torsdag annars kommer det att lägga en skugga över min student och det får det inte. Jag tycker allt känns så fånigt. Det är en sån dum grej. Framförallt ska ingen få såra mig på det sättet. Jag är mer värd än så!
Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, Osämja, Tankar, Tårar, Ilska
Nu har det gått riktigt lång tid sen jag skrev något här sist. Det finns det flera orsaker till.
Strax före jul började jag gå på frigörande andning vilket har fått mig istortsett besvärsfri från astman. Det är verkligen underbart att kunna gå någonstans utan att frenetiskt klamra mig fast vid akutmedicinen.
Skolan har tagit ganska mycket tid, på både gott och ont. Jag har också spenderat mycket tid med och hos Oskar. Mycket tack vare att jag mått så mycket bättre nu.
Fram tills för lite drygt en vecka sedan. Då blev jag förkyld och nu sitter jag här och kan knappt andas och med antibiotika. Det positiva är att jag inte tror att det är astman utan ”bara” något virus/någon bakterie i lungor och luftvägar. Men nu ska jag bli frisk och sen hålla mig borta från allt som har med sjukdomar och mediciner att göra.
Jag ska ju faktiskt flytta hemifrån snart. Eller snart och snart, i juni går flyttlasset. Till en etta några kvarter bort som min älskade Oskar har hjälp mig att fixa. Nybyggt och fräscht kommer det vara och alldeles lagom för mig. Det är helt nytt för dagen och nästan ingen vet något än. Jag längtar verkligen! :)
Sen är det två dagar nu som är lite speciella. Inga stora saker men lite småmysiga för mig och Oskar. Igår var det 14 månader sedan vi träffades. Och imorgon, som ingen kan ha undgått vid det här laget, är det alla hjärtans dag.
Nu väntar jag på att han ska komma hit och att få slänga mig i hans famn igen.
Du är min älskling! :)
Efter några timmar med Oskar i eftermiddags känns saker och ting lite bättre. Innan jag träffade honom mådde jag riktigt dåligt. Sist jag mådde så dåligt måste varit när vi tog en paus tidigt i höstas, Oskar och jag. Men även det var på ett annat sätt. Då sörjde jag någon jag saknade och trodde att jag förlorat för alltid. Nu sörjer jag saknaden av mig själv.
Någonstans under hösten har jag förlorat mig själv. Jag har försvunnit. Det som en gång var jag, en social, utåtriktad och sprudlande glad tjej, finns det bara spår av kvar. Mitt hopp nu står till att måndagen ska gå bra. Och att jag ska få tillbaka lite jävlaranamma.
Jag måste få tillbaka tron på mig själv. Jag måste inse att jag duger som jag är och jag är värd att bli älskad. Jag måste lära mig att det är okej att få hjälp och stöd från andra. Att det inte är något nederlag utan istället ta till mig de som erbjuder sitt stöd.
Främst är det Oskar som blivit lidande. Det är nog mycket därför jag mår så dåligt som jag gör just nu. Även om vi pratat om det tidigare har jag inte insett då varför jag gör som jag gör. Det gjorde jag, iallafall till viss del, igår. Jag har nog därför fått dåligt samvete för hur jag varit. Hade jag möjligheten att ändra på den senaste tiden skulle jag göra det utan att blinka. Såhär med facit i hand skulle jag gjort något i somras för att förebygga den svacka jag nu hamnat i. Men det var inte lätt att veta då att hösten skulle bli full av saker som skulle slita enormt på mig.
Nu ska jag först och främst orka med helgen. Jag tror stenhårt på att saker och ting kommer att lösas på måndag. Det som först och främst behöver åtgärdas är min syn på mig själv. Skulle jag se det Oskar ser i mig tror jag att massor av mina problem skulle vara borta.
Jag måste kunna se mig själv i spegeln och känna igen mig. Både till utseendet men främst som person. Jag ska vara den där glada, trevliga, sociala och tokiga tjejen jag var förra hösten och i våras. Och som jag var för många år sedan.
Jag måste bli jag igen!
Tack älskling, för att du är ett så enormt stöd. För det är du verkligen. Även om jag varit urusel på att visa det.
Jag älskar dig så jättemycket. Men jag tror att jag skulle kunna älska dig ännu mer om jag bara älskar mig själv också.
Det är så jag vill ha det och det är så det ska bli.
Jag vill älska dig så mycket det bara går, så länge jag lever.
Jag vill ha många fler dagar som i onsdags. Jag hade verkligen en underbar dag med dig då. Det vill jag att du ska veta.
Det får du inte tvivla på en sekund.
Jag är din för alltid, liksom du är min.
Nu har det blivit ny layout igen. Jag är nöjd med temat med färgsättningen och sånt kommer nog finjusteras efter hand. Jag tror också att jag ska överge att ha låttitlar som rubrik till alla inlägg. Blir för bökigt i längden. Men det kommer nog ofta att slinka in en och annan låttitel och strof ändå. :)
Jag vill inte få falska förhoppningar men jag känner mig faktiskt lite piggare idag. Det tjuter och gurglar inte lika mycket när jag andas och jag är inte riktigt lika trött längre. Den där antibiotikan kanske gör susen ändå. Med tanke på att jag ska trycka i mig 40 tabletter under 10 dagar borde iallafall några bakterier dö.
Oskar har tenta idag. Älskling, om du läser det här innan du ska iväg, lycka till! Du klarar det.
Jag skulle behöva träffa honom. Få lite stöd och uppmuntran. Men jag är för stolt för att höra av mig. För stolt och för stårbar för att klara ett nej just nu. Jag har knappt hört något från honom heller. Det har säkert sin förklaring i att han har haft fullt upp. Men mina tankar skenar genast iväg, med tanke på hur vi lämnade saker i måndags.
Den här låten får mig alltid att tänka på dig älskling.
På dig och på oss. Just nu behöver jag oss.
Jag behöver dig. Dina armar om mig.
Jag behöver din styrka.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=JbwPxEe4Xzk[/video]
Kärlek, Vardagligt | Anna-Maria | 
01 maj 2009 23:44 | 
Kommentarer (0) 
