Sekundär binjurebarksvikt

Så löd diagnosen när min läkare ringde tidigt i eftermiddags.

Foto: 1177.se

Jag drog en suck av lättnad över att äntligen, äntligen få veta vad det är som gjort mig sjuk i så många år nu. Han kunde nu, efter att ha fått svar på andra omgången blodprover, säga med säkerhet att det inte är primär binjurebarksvikt, alltså Addisons sjukdom, utan den sekundära varianten. En av anledningarna var att min kropp fortfarande producerar aldosteron och immunförsvaret inte angripit binjurarna. Det är alltså alla astmamediciner olika läkare tryckt i mig för flera år sedan som gjort att mina binjurar slutat producera kortisol och därmed att jag successivt blivit sämre och sämre. Om binjurebarken tagit skada ordentligt eller om de kan börja producera kortisol igen kan han inte svara på utan det får framtida provtagningar och återbesök visa. Det kan i så fall ta många år om de nu överhuvudtaget börjar fungera igen.

Känns inte sådär jättekul att få veta att det indirekt är dåliga läkare som orsakat att jag fått den här sjukdomen men man får väl helt enkelt gilla läget. Det finns inte så mycket annat att göra.

Vad innebär då detta?
Jo, det blir fortsatt medicinering med hydrocortone, vilket är hydrokortisontabletter, tre gånger om dagen nu när jag är förkyld och sedan två tabletter om dagen tills vidare. Vid feber eller annan sjukdom ska jag öka dosen och vid olycksfall eller operation krävs det större mängder kortison. Vid magsjuka blir jag sjukare än andra och behöver därför snabbare till sjukhus då man inte får i sig medicinen som man ska.

Beroende på vad nästa omgång prover visar kan det bli aktuellt att börja med en låg dos levaxin också för att få styr på sköldkörtelvärdena som påverkas av att kroppen inte producerar kortisol som den ska.

Det han nu tyckte var viktigast var att jag börjat bli piggare och att jag får bättre aptit och går upp i vikt igen. Yrseln borde bli bättre av att jag går upp i vikt då det påverkar blodtrycket. Dessutom ska jag nu försöka att komma igång, bygga upp kroppen igen och börja leva.

Nu börjar alltså vägen tillbaka!

Så kallad rådgivning…

Jag undrar vad syftet med en rådgivningstelefon på sjukhuset är till för egentligen. Det är nu helt uppenbart att den inte finns där för att man ska kunna ringa och fråga om råd i alla fall. Det var länge sedan jag var så arg och ledsen som idag och jag hade faktiskt lust att be människan dra åt helvete.

Okej, jag ska förklara mig lite mer. Jag vaknade som sagt mer förkyld imorse och efter att ha pratat en stund med mamma tyckte hon att jag skulle ringa till metabolmottagningen för att fråga hur jag ska göra med mediciner och allting nu när jag är sjuk och har feber. Jag muttrade lite till mamma redan då att det kändes lönlöst att ringa då sköterskan som oftast verkar svara i telefon är helt fruktansvärd att prata med och inte lyssnar på ett ord man säger.

Dock ringde jag upp och fick höra att de skulle ringa tillbaka i princip omgående, fick knappa in telefonnummer och grejer hit och dit. Omgående visade sig vara dryga halvtimmen senare och självklart var det mardrömssköterskan som ringde upp. Än en gång verkade hon missa anledningen till att jag ringde helt och hållet och det slutade bara med att jag blev fruktansvärt arg och besviken. Hon mumlade en massa om att det ju bara var en förkylning och att jag ju hade ökat cortisonet redan och det visste jag ju att man inte kunde öka hur som helst sådär. Då fräste jag faktiskt till henne, för säkert 4 gången, att jag faktiskt inte vet istortsett någonting om hur jag ska bete mig och att det är därför jag ringer men inte ens då verkade poletten ramla her hos henne.

Det slutade med att hon sa att hon kanske skulle prata med en läkare och se. När jag frågade om hon då alltså skulle ringa upp under eftermiddagen svarade hon lite luddigt något i stil med ”ja, kanske det”.
Efter det packade jag ihop mina grejer och mamma gick och mötte mig och tog hem mig, jag tänkte minsann inte utsätta mig för den där sköterskan igen, det fick mamma göra. Jag gick med tårarna rinnandes hela vägen och gormade och skrek över att allt är förjävligt och att det är helt åt helvete att de sagt åt mig att ringa om jag funderar över någonting men sedan inte har vettiga människor man kan prata med. Jag vet ju faktiskt inte någonting knappt om det här, jag kan lika gärna vara döende som på väg att bli bättre känns det som. Lite sympati kan man väl i alla fall få när man ringer och säger att man mår jättedåligt?

Om sköterskan har ringt? Nej, det har hon inte och det gör mig ännu argare.
Om jag mår bättre? Nej, jag är fortfarande arg, sur och ledsen på allting. Det enda positiva med det är att jag tror att blodtrycket stiger lite av ilskan vilket gör att det snurrar mindre så fort jag rör mig.
Om jag gillar att storma iväg från den person jag älskar mest av allt på det där sättet? Nej, det dödar mig nog mer just nu än kortisonbristen.

Dålig dag

Det här har varit en riktigt usel dag. Kroppen har totalstrejkat och jag har bara känt mig nere och ledsen över alltihop.
Ska det vara så svårt att få må bra bara? Att för en gångs skull kunna orka med vad alla andra orkar och faktiskt inte krascha i säng varje kväll (förutsatt att jag överhuvudtaget kommit ur sängen).

Det enda kreativa som blivit gjort idag är att börja fräscha upp min trötta laptop men det har Erik gjort det mesta med. Jag lyckades också med konststycket att glömma bort att tens-apparaten var igång när jag skulle ta av den så jag fick en stöt. Men jag lever fortfarande och efter mycket uppmuntrande och tröst från älskling känns världen inte lika emot mig längre.

Nu ska jag borsta tänderna och krypa i säng. Har suttit i Eriks badrock i flera timmar och myst så nu är det hög tid att hoppa ner i sängen.

God morgon :)

Det är otroligt vad två tabletter cortison extra om dagen kan göra stor skillnad!
Jag känner mig faktiskt piggare idag efter att jag tog tre tabletter igår och det känns som att kroppen fått lite mer ork igen. Eller, jag ligger inte bara i en hög på sängen i alla fall och jag hoppas kunna orka med middag ikväll med tjejerna om pappa skjutsar mig. Det är framsteg med tanke på att jag bara låg i en hög nästan hela dagen igår.

Nu är det dags för frukost, trots att jag faktiskt varit vaken i några timmar nu. Det blev ett långt försök till att få upp finaste ur sängen i morse och iväg till skolan men istället fick det bli till att plugga hemma. Och det ska jag försöka se till att han gör också! :)

Jag ska ta det ganska lugnt idag också så jag orkar iväg ikväll. Sara åker iväg bort i två månader så vi ska ha lite avskedsmiddag för henne ikväll. Ska prova det nya schampot och balsamet som mamma köpte till mig igår också. :) Och försöka få lite plugg gjort också om krafterna räcker till.

Saltsug, saltsug, saltsug!

Jag har hittat en helt ny tjusning med livet. Saltlakrits, speciellt de där salta lakritsfiskarna som man kan köpa i lösvikt, och det är SÅ gott! Popcorn är något jag också är konstant sugen på nu mera. Märker ni temat med det jag är sugen på?

Jag ska förklara: Min kropp producerar som sagt inte kortison som den ska vilket tyder på att binjurarna inte fungerar ordentligt. Något som går hand i hand med kortisonbrist är aldosteronbrist vilket gör att man får fel på salthalten och vätskebalansen i kroppen. Det gör att man får ett extremt saltsug i samband med sjukdomen och med mitt låga blodtryck så ska jag, tro det eller ej, äta så mycket salt att det är gott och jag är ”nöjd”. Alltså på samma sätt som vilken annan vanlig människa bara det att jag alltid vill ha mer salt just nu.

Därifrån kommer då mitt extrema saltsug just nu. Mamma har länge påpekat att jag saltar så mycket på maten och nu har jag fått förklaringen till varför och att det snarare är bra för min kropp att äta mer salt.

Dagen har spenderats med att försöka få klarhet i hur jag ska göra med mina tabletter nu när jag mår så mycket sämre. Har pratat med den sämsta sköterskan i stan tror jag som jag först inte fick något vettigt ur alls. Riktigt irriterad blev jag och Erik undrade vad det var för konstig människa som jag pratade med då jag upprepade allt jag sa ungefär 4 gånger. Under tiden mamma var här och fikade så ringde sköterskan upp igen. Då hade hon pratat med en läkare som tyckte att jag skulle höja dosen med tanke på hur dåligt jag mår och nu, två tabletter senare, känner jag mig faktiskt inte lika död längre!

Om det ändå kunde vara så lätt att jag bara får börja med alla dessa piller på en gång så jag kan få må bra snart!

Sjuk och hängig

Vissa dagar orkar man bara inte med. Dagar då ingenting blir som man tänkt sig och man får planera om precis allting.
Det här är en sån dag då jag knappt orkat ur sängen överhuvudtaget. Kroppen totalstrejkar, min gissning är av kortisonbristen men det kan även vara spänningshuvudvärk. Jag har sovit halva dagen och andra halvan har jag spenderat framför tvn. Jag hoppas att jag blir ordentligt mycket piggare snart av medicinen för jag börjar bli less på att alltid må dåligt.

Men jag tror att medicinen i alla fall har effekt på värken i magen för den har varit bättre sedan i onsdags. Sjukgymnasten jag går hos sa att om man har brist på kortison så är man mer smärtkänslig så det kan förklara varför magen varit så elak. Att den dessutom varit bättre sedan jag började med kortisontabletterna gör det ju ännu tydligare att det faktiskt verkar hänga ihop.

På eftermiddagen kollade vi på This is it vilket var en riktigt bra film. Michael Jackson har gjort riktigt många bra låtar och att han verkar ha varit lite av ett musikaliskt geni blir ganska uppenbart när man ser honom under repetitionerna.

Resultat av läkarbesök

Ännu en förmiddag låg jag i samma kala, trista sjukhusrum som jag gjorde för några veckor sedan. Även denna gång var det för att ta prover, nu som krävde minst en halvtimmes vila innan de kunde tas.

Anledningen till provtagningen var att jag äntligen var på läkarbesök på metabolmottagningen som jag väntat på i evigheter. Läkaren som jag var till var jättebra, han lyssnade och tog mig på allvar, klämde och kände och hade sig en massa också. Helt enkelt undersökte ordentligt och noggrant, så som man förväntar sig att en bra läkare ska göra.

Jag fick även veta svaren på proverna och de visade att min kropp inte producerar kortison/kortisol som den ska göra. Efter de sprutat in det som ”stänger av” hypofysen så förändrades inte värdena någonting trots att de skulle göra det vilket tyder på att det är något knas med kortisonproduktionen. Hormonet som hypofysen skickar till binjurarna (som styr kortisonproduktionen) var också förhöjt men inte så förhöjt att det var självklart vad som är orsaken till det hela.

Värdena för sköldkörteln var även höjda men det tror han hänger ihop med kortisonproduktionen. Hans gissning är att jag har sekundär binjuresvikt men för att få mer klarhet i det behövde jag lämna mer prover så det dröjer ytterligare några veckor innan jag får svar på dem. Har telefontid med honom den 10 februari så jag hoppas på mer svar då.

Som behandling tills vidare har jag fått kortisontabletter i låg dos som jag ska ta varje morgon. Han tror att jag kommer bli piggare av det och förhoppningsvis få mer aptit också. Han konstaterade även att jag har lågt blodtryck, 110/75 låg det på när jag låg ner och han det även när jag ställde mig upp och då sjönk det till strax under 90 sa han. Då snurrade det ändå inte särskilt mycket i huvudet när jag reste mig jämfört med hur det brukar göra.

Han sa även att jag skulle äta så mycket salt jag kände för, det var inte dåligt för mig då jag behövde saltet och få lite större blodvolym. Det är tydligen en symptom på kortisonbrist, extremt saltsug, så nu kan ingen tjata på mig att jag äter för mycket salt. :P

Jag hoppas att läkaren har rätt och att jag blir piggare av medicinen fort. Jag hoppas också att jag slipper diverse konstiga biverkningar av den. Tills dess ska jag försöka ta det lugnt och samla lite krafter igen.

En förmiddag på metabolmottagningen

Här låg jag och rullade en tumme i närmare två timmar. Jag fick ett eget litet krypin och en alldeles egen sköterska som nog trodde att vi hamnat på 1700-talet då hon nog praktiserade åderlåtning på mig. För många droppar blod kan jag inte ha haft kvar i kroppen när hon var färdig med mig!

Den här trevliga saken satt fast som en igel på armen på mig under hela tiden jag var där och jag hade stränga order om att inte böja på armen då blodkärlet tydligen kunde gå sönder då. Behöver jag säga att jag låg så stilla jag bara kunde? ;) Det var också den som hon både tappade mig på blod med och även sprutade in medlet som skulle ”stänga av hypofysen” i. Men jag lever ju fortfarande så det var inte så farligt som jag trott att det skulle vara. :)

Den 27e får jag svar på alla dessa tusen prover de tog, för det var diverse andra hormonprover som togs också, inte bara kortisonprovet. Förhoppningsvis ska de väl hitta vad som är fel med mig nu! :)

Ännu mer provtagning

Jag kan inte låta bli att oroa mig lite inför provtagningen jag ska på imorgon.

Kanske är de äntligen en orsak på spåren som kan förklara varför jag aldrig mår bra. Kanske blir det bara ytterligare en provtagning som inte ger någonting men det stämmer onekligen ganska bra in allting. Provet jag ska ta imorgon är ett synactentest som ska kolla hur min kropp producerar eget kortison/kortisol. Jag ska fasta inför det och det kommer att ta ca 1½ timme stod det i kallelsen.

De ska ta blodprov, sedan spruta in någonting i mig, sedan vänta, ta blodprov igen, vänta lite till och sedan ta blodprov igen. Ska bli spännande att se men jag är onekligen lite orolig inför det.

Tentan igår gick nog inte särskilt bra förresten. Tror det blev ungefär samma resultat som förra gången jag skrev den, vilket resulterade i 4 poäng från G. Inte kul!

Nu ska jag ta mig i kragen och duscha och sedan krypa i säng. Det blir en dag med mycket fläng imorgon. Ska på läkarbesök på endometriosmottagningen på eftermiddagen också.

Blodplättar och folsyra.

Igår när jag kom hem låg ett brev från landstinget och väntade på mig. Min gissning och förhoppning var att det var en tid på infektionskliniken som kommit medan Oskar trodde att det var svar på proverna. Jag hade räknat med att få ringa och bråka mig till provsvaren så att det skulle vara provsvar fanns inte på kartan.
Men Oskar hade rätt, jag hade fel, det var svar på proverna.

I brevet från min husläkare fick jag veta att jag har fint blodvärde, normala värden på vitamin B12, blodsocker, järn och sköldkörteln. Jag har inte heller någon glutenintolerans. Så långt är ju allt frid och fröjd. Sen skrev hon att jag har en aning förhöjda blodplättar som hon säger tyder på en ospecifik inflammation och tror att det beror på astman. Men om hon tror att det kommer från astman är det väl inte ospecifikt längre? Jag har heller inga symptom från astman just nu och snarare övermedicinerar så jag tycker att det känns orimligt att det skulle ha med det att göra. Men vad vet jag?
Hon skrev också att jag ligger på ”undre gränsen för folsyra (en annan B-vitamin)” och jag fick en lista med frukt och grönsaker som jag ska äta mycket av.

Hon skrev även att hon skickat en remiss till infektionskliniken för att utreda varför jag är så trött jämt. Jag hoppas för allt i världen att hon skrev att jag är sjuk så mycket också. För det är huvudsaken till att remissen skickas i första hand! Vilket hon inte verkar ha greppat. Suck!

Hoppas att jag blir piggare iallafall av all sallad, spenat, bönor och annat som är folatrikt. Jag håller tummarna för att jag snart ska få en tid på infektion och att de ska hitta något som går att åtgärda så jag inte känner mig så trött, sliten och sjuk hela tiden.

Nu ska jag lägga mig på soffan och kika på Almost Famous och läsa lite Harry Potter i väntan på att Oskar slutar jobbet. :)

Influensa och operationstid.

Två dagar i skolan hann jag med innan det var dags igen. Jag pratar om att bli sjuk igen. Denna gång är det dock inte magsjuka/matförgiftning som i förra veckan utan troligen influensa. Något som jag nog kan tacka Oskar för då han bosatt sig hos mig när han legat sjuk nu i flera dagar. Men vad gör man inte för någon man tycker om? :) Nu får han ta hand om mig istället. Igen.

Dagen har spenderats till att försöka kurera mig från feber och hosta vilket har inneburit film och många avsnitt av How I Met Your Mother. Lagom ansträngande dag för mig just nu även om jag egentligen borde ta igen en massa plugg. Risken är stor att jag inte kommer iväg på föreläsningen jag har imorgon också vilket inte känns helt bra. Jag hoppas att AdLibris skickar mina kursböcker snarast så jag kan börja ta igen det jag missat när jag var sjuk i förra veckan. Vi pratar 9 kapitel i en 2 kg tung bok. Mysigt!

Imorse ringde sköterskan från handkirurgimottagningen på Elisabethsjukhuset och undrade om jag hade några önskemål när det gäller operationstid så nu är det spikat och klart. Den 5 mars opereras jag vilket just nu känns som en slags skräckblandad lycka. Jag fick också klart för mig att jag kommer att bli sövd vilket nog faktiskt känns ganska bra, framförallt att veta det.

Nu återstår bara att se om jag kommer att vara på fötter (eller ska jag säga tumme?) igen till den 8 mars då Oskar ska ha födelsedagsfirande med sin släkt i Stockholm. En enorm paket-hand lär jag utan tvekan ha men förhoppningsvis kommer jag att vara så pigg igen efter operationen att jag kan åka till Stockholm över dagen.

Tillbaka till verkligheten.

Nu har det varit dåligt med uppdaterande vilket beror på både rivstart på universitetet, mycket annat som händer och nu senaste dagarna, magsjuka. Det sistnämnda hade jag mer än gärna hållit mig borta ifrån då jag fortfarande knappt känner mig levande.

Mellan söndagkväll och måndag morgon satt jag halvt i dvala mellan mamma och Oskar i min soffa med en hink i knät och kände mig mer eller mindre döende. Nu börjar jag pigga på mig litegrann även om magen och jag har lite olika åsikter om hur man ska bete sig när det kommer till mat.

Magen säger något i stil med ”ugga bugga bugga” när den får något i sig vilket med 99.9% sannolikhet betyder ”åh, mat! ge mig mer sånt!” men signaleras genom illamående och allmänt konstig känsla i magen vilket resulterar i att min matta hjärna tolkar det som ”oj oj oj, magsjuka påväg tillbaka, sluta ät!”.
Dilemma? Ja.

Nu ska jag krypa ner i sängen igen och sova en stund till efter att mamma, som har hämtat hem mig, kom in med frukost till mig och satt och pratade med mig tills jag ätit tillräckligt.
Benrangel är ganska bra beskrivning på hur en utmattad Anna ser ut och känner sig just nu.
God natt.

Prosit Anna!

Nu har jag varit uppe i cirka 20 minuter och har nog redan hunnit nysa i alla fall sådär en 15 gånger!
Undrar om jag är förkyld eller? :P

Jag brukar nästan aldrig nysa annars, inte ens när jag är allergisk då jag mest blir snuvig. Får se om jag kommer iväg på min föreläsning eller om jag är hemma och läser min bok och kurerar mig.
Boken har jag läst en tredjedel ur vilket jag gjorde igår eftermiddag och kväll på några timmar så den ska nog inte vara några problem att få klar idag.

Nu ska jag fixa mig lite frukost och en stor kopp te och sätta mig och läsa.

Datortrassel till tusen.

Nu har det varit glest mellan uppdateringarna ett tag. Skärpning Anna!

Det har varit mycket med tentor, datorstrul, sjukdom och diverse andra grejer.
Dagen före tentan jag hade i förra veckan så får min sprillans nya dator för sig att krascha. Bra för psyket under tentaplugg, att ens sällskap om kvällarna går och dör. Eller, den hade en hel del likryckningar men med lite hjälp av en skruvmejsel, flera supportsamtal, ett stenålderstangentbord och en Vista-skiva plus sällskap och hjälp av pappa blev det äntligen liv på eländet igen. Att backa till en systemåterställningspunkt några dagar tidigare innan uppdateringen som gick snett fungerade och jag behövde inte formatera datorn som teknikern sagt.

Trodde jag, ja.

Idag när jag startade datorn märkte jag att pekaren inte flyter som den ska. Inte heller tangentbordet funkade bra utan även det var ”ryckigt”, om man nu kan beskriva ett tangentbord för ryckigt. Jag stängde av datorn och flydde fältet, a.k.a min lägenhet, för att undvika att bli sinnessjuk av borrande i betongvägg som gjorde att det ekade mellan mina stackars väggar.
När jag kommer hem och laddar upp för att börja tentaplugga igen så är problemet tillbaka. Fast då i större utbredning, eller snarare mer omfattande problem än jag tidigare trott. Visade sig att det inte var hos musen och tangentbordet som felet låg utan hela datorn frös i en sekund ungefär var 5-7 sekund. Toppen!! Musik gick inte att ha igång, inte film heller eller WoW. Inte ens att skriva fungerade utan problem.
Yes!

Jag ringer Oskar för att rådfråga men han vet inte mer än mig så jag ringer Alinas support IGEN! Efter en kvarts telefonkö (med dance-musik till min stora förvåning) får jag prata med en tekniker. Han tycker att problemet verkar ”udda” men vet inte vad det beror på.

-”Uppenbarligen ligger felet djupare. Du får formatera om datorn så löser det sig kanske.”

Nähä, det kunde jag ju inte lista ut själv?! Vad tusan är fel på min stackars jävla dator??

Efter konsultation med pappa testade jag att backa till en återställningspunkt igen då jag inte har tid för en omformatering eller reparation av operativsystemet. Det gjorde att det fungerar för nu iallafall. Alltid något. Nu väntar jag bara på att nästa fel ska uppenbara sig.
När tentan är förbi får det bli en omformatering av denna stackars jävla dator! Jag är jäkligt glad över att jag har tre hårddiskar!! Behöver bara formatera om raptordisken nu.

Helgen har spenderats till att vara sjuk. Jippii! Det kom lägligt inför tentan på onsdag. Hittills har jag inte orkat plugga alls så mycket som jag skulle behöva. Till saken hör också att det är historia. Ja, du läste rätt, HISTORIA!
Det ämne som gör mig absolut mest motiverad till att plugga, nej det var visst inte så nej.
Nu ska jag strax krypa i säng och hoppas på att den kunskap jag behöver inför tentan bara mystiskt hamnar i min hjärna under natten.
Fast just nu skiter jag nästan i hur tentan går. Klarar jag resten är det inte hela världen med den här kuggad. Jag ångrar mitt val av kurs, kunde jag ändra skulle det blivit systemvetenskap redan nu i höst.

God natt, nu ska en hängig Anna nattinuffsa.

Läkare istället för festare.

Dagen blev inte riktigt som jag hade plannerat. Jag hade tänkt gå på Reccemottagningen på nation idag men dit kom jag inte iväg. Det blev en tur till läkaren istället för att kolla min arm igen. Läkaren som undersökte mig på ortopedakuten för över en vecka sedan sa att det inte var brutet (där de röntgade vilket var armbågen) och att det borde bli bra eller mycket bättre efter en vecka. Toppen tänkte jag, men tji fick jag!

Efter att det bara blivit pyttelite bättre på närmare en vecka började jag fundera på vad jag skulle göra. Det gjorde inte heller ont i armbågen längre utan mer neråt underarmen och handleden, där de INTE röntgade. Ballonglandningen igår gjorde inte saken bättre kan jag säga då jag fick hålla emot med högerarmen för att inte skumpa ur korgen. Idag (eller igår blir det nog egentligen då det är efter 00) ringde jag sjukvårdsrådgivningen och sköterskan jag pratade med beordrade läkarbesök för att undersöka armen. Eventuellt trodde hon att det kunde vara en fraktur längre ner som de missade på tidigare röntgen.

Fick en tid på närakuten 17.45, reccemottagningen skulle börjat 17 så jag missade den. Efter mycket strul på närakuten fick jag träffa en läkare som ville att jag skulle röntgas igen så det bara av till sjukhuset istället för att sitta i väntrummet på akutrönten i några timmar. Till slut kom en undersköterska och sa att det inte visade något och att jag fick åka hem. Skönt att få åka hem men ganska frustrerande att inte kunna göra något åt att det gör ont. Fick höra av läkaren att jag kunde/skulle ta 8 tabletter alvedon om dagen men jag vet inte om jag vill trycka i mig så mycket alvedon. Känns inte helt lyckat. Blev inte bättre av alvedonen jag testade att ta för en vecka sen heller och då känns det ännu mer onödigt.

Nu ska jag krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv och kika på Scrubs eller något annat skoj och sova. Har mycket att göra imorgon och börjar rätt tidigt har jag för mig.