Foto: 1177.se

Jag drog en suck av lättnad över att äntligen, äntligen få veta vad det är som gjort mig sjuk i så många år nu. Han kunde nu, efter att ha fått svar på andra omgången blodprover, säga med säkerhet att det inte är primär binjurebarksvikt, alltså Addisons sjukdom, utan den sekundära varianten. En av anledningarna var att min kropp fortfarande producerar aldosteron och immunförsvaret inte angripit binjurarna. Det är alltså alla astmamediciner olika läkare tryckt i mig för flera år sedan som gjort att mina binjurar slutat producera kortisol och därmed att jag successivt blivit sämre och sämre. Om binjurebarken tagit skada ordentligt eller om de kan börja producera kortisol igen kan han inte svara på utan det får framtida provtagningar och återbesök visa. Det kan i så fall ta många år om de nu överhuvudtaget börjar fungera igen.

Känns inte sådär jättekul att få veta att det indirekt är dåliga läkare som orsakat att jag fått den här sjukdomen men man får väl helt enkelt gilla läget. Det finns inte så mycket annat att göra.

Vad innebär då detta?
Jo, det blir fortsatt medicinering med hydrocortone, vilket är hydrokortisontabletter, tre gånger om dagen nu när jag är förkyld och sedan två tabletter om dagen tills vidare. Vid feber eller annan sjukdom ska jag öka dosen och vid olycksfall eller operation krävs det större mängder kortison. Vid magsjuka blir jag sjukare än andra och behöver därför snabbare till sjukhus då man inte får i sig medicinen som man ska.

Beroende på vad nästa omgång prover visar kan det bli aktuellt att börja med en låg dos levaxin också för att få styr på sköldkörtelvärdena som påverkas av att kroppen inte producerar kortisol som den ska.

Det han nu tyckte var viktigast var att jag börjat bli piggare och att jag får bättre aptit och går upp i vikt igen. Yrseln borde bli bättre av att jag går upp i vikt då det påverkar blodtrycket. Dessutom ska jag nu försöka att komma igång, bygga upp kroppen igen och börja leva.

Nu börjar alltså vägen tillbaka!

Okej, jag ska förklara mig lite mer. Jag vaknade som sagt mer förkyld imorse och efter att ha pratat en stund med mamma tyckte hon att jag skulle ringa till metabolmottagningen för att fråga hur jag ska göra med mediciner och allting nu när jag är sjuk och har feber. Jag muttrade lite till mamma redan då att det kändes lönlöst att ringa då sköterskan som oftast verkar svara i telefon är helt fruktansvärd att prata med och inte lyssnar på ett ord man säger.

Dock ringde jag upp och fick höra att de skulle ringa tillbaka i princip omgående, fick knappa in telefonnummer och grejer hit och dit. Omgående visade sig vara dryga halvtimmen senare och självklart var det mardrömssköterskan som ringde upp. Än en gång verkade hon missa anledningen till att jag ringde helt och hållet och det slutade bara med att jag blev fruktansvärt arg och besviken. Hon mumlade en massa om att det ju bara var en förkylning och att jag ju hade ökat cortisonet redan och det visste jag ju att man inte kunde öka hur som helst sådär. Då fräste jag faktiskt till henne, för säkert 4 gången, att jag faktiskt inte vet istortsett någonting om hur jag ska bete mig och att det är därför jag ringer men inte ens då verkade poletten ramla her hos henne.

Det slutade med att hon sa att hon kanske skulle prata med en läkare och se. När jag frågade om hon då alltså skulle ringa upp under eftermiddagen svarade hon lite luddigt något i stil med ”ja, kanske det”.
Efter det packade jag ihop mina grejer och mamma gick och mötte mig och tog hem mig, jag tänkte minsann inte utsätta mig för den där sköterskan igen, det fick mamma göra. Jag gick med tårarna rinnandes hela vägen och gormade och skrek över att allt är förjävligt och att det är helt åt helvete att de sagt åt mig att ringa om jag funderar över någonting men sedan inte har vettiga människor man kan prata med. Jag vet ju faktiskt inte någonting knappt om det här, jag kan lika gärna vara döende som på väg att bli bättre känns det som. Lite sympati kan man väl i alla fall få när man ringer och säger att man mår jättedåligt?

Om sköterskan har ringt? Nej, det har hon inte och det gör mig ännu argare.
Om jag mår bättre? Nej, jag är fortfarande arg, sur och ledsen på allting. Det enda positiva med det är att jag tror att blodtrycket stiger lite av ilskan vilket gör att det snurrar mindre så fort jag rör mig.
Om jag gillar att storma iväg från den person jag älskar mest av allt på det där sättet? Nej, det dödar mig nog mer just nu än kortisonbristen.

Det enda kreativa som blivit gjort idag är att börja fräscha upp min trötta laptop men det har Erik gjort det mesta med. Jag lyckades också med konststycket att glömma bort att tens-apparaten var igång när jag skulle ta av den så jag fick en stöt. Men jag lever fortfarande och efter mycket uppmuntrande och tröst från älskling känns världen inte lika emot mig längre.

Nu ska jag borsta tänderna och krypa i säng. Har suttit i Eriks badrock i flera timmar och myst så nu är det hög tid att hoppa ner i sängen.

Nu är det dags för frukost, trots att jag faktiskt varit vaken i några timmar nu. Det blev ett långt försök till att få upp finaste ur sängen i morse och iväg till skolan men istället fick det bli till att plugga hemma. Och det ska jag försöka se till att han gör också! :)

Jag ska ta det ganska lugnt idag också så jag orkar iväg ikväll. Sara åker iväg bort i två månader så vi ska ha lite avskedsmiddag för henne ikväll. Ska prova det nya schampot och balsamet som mamma köpte till mig igår också. :) Och försöka få lite plugg gjort också om krafterna räcker till.

Jag har hittat en helt ny tjusning med livet. Saltlakrits, speciellt de där salta lakritsfiskarna som man kan köpa i lösvikt, och det är SÅ gott! Popcorn är något jag också är konstant sugen på nu mera. Märker ni temat med det jag är sugen på?

Jag ska förklara: Min kropp producerar som sagt inte kortison som den ska vilket tyder på att binjurarna inte fungerar ordentligt. Något som går hand i hand med kortisonbrist är aldosteronbrist vilket gör att man får fel på salthalten och vätskebalansen i kroppen. Det gör att man får ett extremt saltsug i samband med sjukdomen och med mitt låga blodtryck så ska jag, tro det eller ej, äta så mycket salt att det är gott och jag är ”nöjd”. Alltså på samma sätt som vilken annan vanlig människa bara det att jag alltid vill ha mer salt just nu.

Därifrån kommer då mitt extrema saltsug just nu. Mamma har länge påpekat att jag saltar så mycket på maten och nu har jag fått förklaringen till varför och att det snarare är bra för min kropp att äta mer salt.

Dagen har spenderats med att försöka få klarhet i hur jag ska göra med mina tabletter nu när jag mår så mycket sämre. Har pratat med den sämsta sköterskan i stan tror jag som jag först inte fick något vettigt ur alls. Riktigt irriterad blev jag och Erik undrade vad det var för konstig människa som jag pratade med då jag upprepade allt jag sa ungefär 4 gånger. Under tiden mamma var här och fikade så ringde sköterskan upp igen. Då hade hon pratat med en läkare som tyckte att jag skulle höja dosen med tanke på hur dåligt jag mår och nu, två tabletter senare, känner jag mig faktiskt inte lika död längre!

Om det ändå kunde vara så lätt att jag bara får börja med alla dessa piller på en gång så jag kan få må bra snart!

Vissa dagar orkar man bara inte med. Dagar då ingenting blir som man tänkt sig och man får planera om precis allting.
Det här är en sån dag då jag knappt orkat ur sängen överhuvudtaget. Kroppen totalstrejkar, min gissning är av kortisonbristen men det kan även vara spänningshuvudvärk. Jag har sovit halva dagen och andra halvan har jag spenderat framför tvn. Jag hoppas att jag blir ordentligt mycket piggare snart av medicinen för jag börjar bli less på att alltid må dåligt.

Men jag tror att medicinen i alla fall har effekt på värken i magen för den har varit bättre sedan i onsdags. Sjukgymnasten jag går hos sa att om man har brist på kortison så är man mer smärtkänslig så det kan förklara varför magen varit så elak. Att den dessutom varit bättre sedan jag började med kortisontabletterna gör det ju ännu tydligare att det faktiskt verkar hänga ihop.

På eftermiddagen kollade vi på This is it vilket var en riktigt bra film. Michael Jackson har gjort riktigt många bra låtar och att han verkar ha varit lite av ett musikaliskt geni blir ganska uppenbart när man ser honom under repetitionerna.

Ännu en förmiddag låg jag i samma kala, trista sjukhusrum som jag gjorde för några veckor sedan. Även denna gång var det för att ta prover, nu som krävde minst en halvtimmes vila innan de kunde tas.

Anledningen till provtagningen var att jag äntligen var på läkarbesök på metabolmottagningen som jag väntat på i evigheter. Läkaren som jag var till var jättebra, han lyssnade och tog mig på allvar, klämde och kände och hade sig en massa också. Helt enkelt undersökte ordentligt och noggrant, så som man förväntar sig att en bra läkare ska göra.

Jag fick även veta svaren på proverna och de visade att min kropp inte producerar kortison/kortisol som den ska göra. Efter de sprutat in det som ”stänger av” hypofysen så förändrades inte värdena någonting trots att de skulle göra det vilket tyder på att det är något knas med kortisonproduktionen. Hormonet som hypofysen skickar till binjurarna (som styr kortisonproduktionen) var också förhöjt men inte så förhöjt att det var självklart vad som är orsaken till det hela.

Värdena för sköldkörteln var även höjda men det tror han hänger ihop med kortisonproduktionen. Hans gissning är att jag har sekundär binjuresvikt men för att få mer klarhet i det behövde jag lämna mer prover så det dröjer ytterligare några veckor innan jag får svar på dem. Har telefontid med honom den 10 februari så jag hoppas på mer svar då.

Som behandling tills vidare har jag fått kortisontabletter i låg dos som jag ska ta varje morgon. Han tror att jag kommer bli piggare av det och förhoppningsvis få mer aptit också. Han konstaterade även att jag har lågt blodtryck, 110/75 låg det på när jag låg ner och han det även när jag ställde mig upp och då sjönk det till strax under 90 sa han. Då snurrade det ändå inte särskilt mycket i huvudet när jag reste mig jämfört med hur det brukar göra.

Han sa även att jag skulle äta så mycket salt jag kände för, det var inte dåligt för mig då jag behövde saltet och få lite större blodvolym. Det är tydligen en symptom på kortisonbrist, extremt saltsug, så nu kan ingen tjata på mig att jag äter för mycket salt. :P

Jag hoppas att läkaren har rätt och att jag blir piggare av medicinen fort. Jag hoppas också att jag slipper diverse konstiga biverkningar av den. Tills dess ska jag försöka ta det lugnt och samla lite krafter igen.

Här låg jag och rullade en tumme i närmare två timmar. Jag fick ett eget litet krypin och en alldeles egen sköterska som nog trodde att vi hamnat på 1700-talet då hon nog praktiserade åderlåtning på mig. För många droppar blod kan jag inte ha haft kvar i kroppen när hon var färdig med mig!

Den här trevliga saken satt fast som en igel på armen på mig under hela tiden jag var där och jag hade stränga order om att inte böja på armen då blodkärlet tydligen kunde gå sönder då. Behöver jag säga att jag låg så stilla jag bara kunde? ;) Det var också den som hon både tappade mig på blod med och även sprutade in medlet som skulle ”stänga av hypofysen” i. Men jag lever ju fortfarande så det var inte så farligt som jag trott att det skulle vara. :)

Den 27e får jag svar på alla dessa tusen prover de tog, för det var diverse andra hormonprover som togs också, inte bara kortisonprovet. Förhoppningsvis ska de väl hitta vad som är fel med mig nu! :)

Kanske är de äntligen en orsak på spåren som kan förklara varför jag aldrig mår bra. Kanske blir det bara ytterligare en provtagning som inte ger någonting men det stämmer onekligen ganska bra in allting. Provet jag ska ta imorgon är ett synactentest som ska kolla hur min kropp producerar eget kortison/kortisol. Jag ska fasta inför det och det kommer att ta ca 1½ timme stod det i kallelsen.

De ska ta blodprov, sedan spruta in någonting i mig, sedan vänta, ta blodprov igen, vänta lite till och sedan ta blodprov igen. Ska bli spännande att se men jag är onekligen lite orolig inför det.

Tentan igår gick nog inte särskilt bra förresten. Tror det blev ungefär samma resultat som förra gången jag skrev den, vilket resulterade i 4 poäng från G. Inte kul!

Nu ska jag ta mig i kragen och duscha och sedan krypa i säng. Det blir en dag med mycket fläng imorgon. Ska på läkarbesök på endometriosmottagningen på eftermiddagen också.

I brevet från min husläkare fick jag veta att jag har fint blodvärde, normala värden på vitamin B12, blodsocker, järn och sköldkörteln. Jag har inte heller någon glutenintolerans. Så långt är ju allt frid och fröjd. Sen skrev hon att jag har en aning förhöjda blodplättar som hon säger tyder på en ospecifik inflammation och tror att det beror på astman. Men om hon tror att det kommer från astman är det väl inte ospecifikt längre? Jag har heller inga symptom från astman just nu och snarare övermedicinerar så jag tycker att det känns orimligt att det skulle ha med det att göra. Men vad vet jag?
Hon skrev också att jag ligger på ”undre gränsen för folsyra (en annan B-vitamin)” och jag fick en lista med frukt och grönsaker som jag ska äta mycket av.

Hon skrev även att hon skickat en remiss till infektionskliniken för att utreda varför jag är så trött jämt. Jag hoppas för allt i världen att hon skrev att jag är sjuk så mycket också. För det är huvudsaken till att remissen skickas i första hand! Vilket hon inte verkar ha greppat. Suck!

Hoppas att jag blir piggare iallafall av all sallad, spenat, bönor och annat som är folatrikt. Jag håller tummarna för att jag snart ska få en tid på infektion och att de ska hitta något som går att åtgärda så jag inte känner mig så trött, sliten och sjuk hela tiden.

Nu ska jag lägga mig på soffan och kika på Almost Famous och läsa lite Harry Potter i väntan på att Oskar slutar jobbet. :)

Dagen har spenderats till att försöka kurera mig från feber och hosta vilket har inneburit film och många avsnitt av How I Met Your Mother. Lagom ansträngande dag för mig just nu även om jag egentligen borde ta igen en massa plugg. Risken är stor att jag inte kommer iväg på föreläsningen jag har imorgon också vilket inte känns helt bra. Jag hoppas att AdLibris skickar mina kursböcker snarast så jag kan börja ta igen det jag missat när jag var sjuk i förra veckan. Vi pratar 9 kapitel i en 2 kg tung bok. Mysigt!

Imorse ringde sköterskan från handkirurgimottagningen på Elisabethsjukhuset och undrade om jag hade några önskemål när det gäller operationstid så nu är det spikat och klart. Den 5 mars opereras jag vilket just nu känns som en slags skräckblandad lycka. Jag fick också klart för mig att jag kommer att bli sövd vilket nog faktiskt känns ganska bra, framförallt att veta det.

Nu återstår bara att se om jag kommer att vara på fötter (eller ska jag säga tumme?) igen till den 8 mars då Oskar ska ha födelsedagsfirande med sin släkt i Stockholm. En enorm paket-hand lär jag utan tvekan ha men förhoppningsvis kommer jag att vara så pigg igen efter operationen att jag kan åka till Stockholm över dagen.

Mellan söndagkväll och måndag morgon satt jag halvt i dvala mellan mamma och Oskar i min soffa med en hink i knät och kände mig mer eller mindre döende. Nu börjar jag pigga på mig litegrann även om magen och jag har lite olika åsikter om hur man ska bete sig när det kommer till mat.

Magen säger något i stil med ”ugga bugga bugga” när den får något i sig vilket med 99.9% sannolikhet betyder ”åh, mat! ge mig mer sånt!” men signaleras genom illamående och allmänt konstig känsla i magen vilket resulterar i att min matta hjärna tolkar det som ”oj oj oj, magsjuka påväg tillbaka, sluta ät!”.
Dilemma? Ja.

Nu ska jag krypa ner i sängen igen och sova en stund till efter att mamma, som har hämtat hem mig, kom in med frukost till mig och satt och pratade med mig tills jag ätit tillräckligt.
Benrangel är ganska bra beskrivning på hur en utmattad Anna ser ut och känner sig just nu.
God natt.

Jag brukar nästan aldrig nysa annars, inte ens när jag är allergisk då jag mest blir snuvig. Får se om jag kommer iväg på min föreläsning eller om jag är hemma och läser min bok och kurerar mig.
Boken har jag läst en tredjedel ur vilket jag gjorde igår eftermiddag och kväll på några timmar så den ska nog inte vara några problem att få klar idag.

Nu ska jag fixa mig lite frukost och en stor kopp te och sätta mig och läsa.

Det har varit mycket med tentor, datorstrul, sjukdom och diverse andra grejer.
Dagen före tentan jag hade i förra veckan så får min sprillans nya dator för sig att krascha. Bra för psyket under tentaplugg, att ens sällskap om kvällarna går och dör. Eller, den hade en hel del likryckningar men med lite hjälp av en skruvmejsel, flera supportsamtal, ett stenålderstangentbord och en Vista-skiva plus sällskap och hjälp av pappa blev det äntligen liv på eländet igen. Att backa till en systemåterställningspunkt några dagar tidigare innan uppdateringen som gick snett fungerade och jag behövde inte formatera datorn som teknikern sagt.

Trodde jag, ja.

Idag när jag startade datorn märkte jag att pekaren inte flyter som den ska. Inte heller tangentbordet funkade bra utan även det var ”ryckigt”, om man nu kan beskriva ett tangentbord för ryckigt. Jag stängde av datorn och flydde fältet, a.k.a min lägenhet, för att undvika att bli sinnessjuk av borrande i betongvägg som gjorde att det ekade mellan mina stackars väggar.
När jag kommer hem och laddar upp för att börja tentaplugga igen så är problemet tillbaka. Fast då i större utbredning, eller snarare mer omfattande problem än jag tidigare trott. Visade sig att det inte var hos musen och tangentbordet som felet låg utan hela datorn frös i en sekund ungefär var 5-7 sekund. Toppen!! Musik gick inte att ha igång, inte film heller eller WoW. Inte ens att skriva fungerade utan problem.
Yes!

Jag ringer Oskar för att rådfråga men han vet inte mer än mig så jag ringer Alinas support IGEN! Efter en kvarts telefonkö (med dance-musik till min stora förvåning) får jag prata med en tekniker. Han tycker att problemet verkar ”udda” men vet inte vad det beror på.

-”Uppenbarligen ligger felet djupare. Du får formatera om datorn så löser det sig kanske.”

Nähä, det kunde jag ju inte lista ut själv?! Vad tusan är fel på min stackars jävla dator??

Efter konsultation med pappa testade jag att backa till en återställningspunkt igen då jag inte har tid för en omformatering eller reparation av operativsystemet. Det gjorde att det fungerar för nu iallafall. Alltid något. Nu väntar jag bara på att nästa fel ska uppenbara sig.
När tentan är förbi får det bli en omformatering av denna stackars jävla dator! Jag är jäkligt glad över att jag har tre hårddiskar!! Behöver bara formatera om raptordisken nu.

Helgen har spenderats till att vara sjuk. Jippii! Det kom lägligt inför tentan på onsdag. Hittills har jag inte orkat plugga alls så mycket som jag skulle behöva. Till saken hör också att det är historia. Ja, du läste rätt, HISTORIA!
Det ämne som gör mig absolut mest motiverad till att plugga, nej det var visst inte så nej.
Nu ska jag strax krypa i säng och hoppas på att den kunskap jag behöver inför tentan bara mystiskt hamnar i min hjärna under natten.
Fast just nu skiter jag nästan i hur tentan går. Klarar jag resten är det inte hela världen med den här kuggad. Jag ångrar mitt val av kurs, kunde jag ändra skulle det blivit systemvetenskap redan nu i höst.

God natt, nu ska en hängig Anna nattinuffsa.

Efter att det bara blivit pyttelite bättre på närmare en vecka började jag fundera på vad jag skulle göra. Det gjorde inte heller ont i armbågen längre utan mer neråt underarmen och handleden, där de INTE röntgade. Ballonglandningen igår gjorde inte saken bättre kan jag säga då jag fick hålla emot med högerarmen för att inte skumpa ur korgen. Idag (eller igår blir det nog egentligen då det är efter 00) ringde jag sjukvårdsrådgivningen och sköterskan jag pratade med beordrade läkarbesök för att undersöka armen. Eventuellt trodde hon att det kunde vara en fraktur längre ner som de missade på tidigare röntgen.

Fick en tid på närakuten 17.45, reccemottagningen skulle börjat 17 så jag missade den. Efter mycket strul på närakuten fick jag träffa en läkare som ville att jag skulle röntgas igen så det bara av till sjukhuset istället för att sitta i väntrummet på akutrönten i några timmar. Till slut kom en undersköterska och sa att det inte visade något och att jag fick åka hem. Skönt att få åka hem men ganska frustrerande att inte kunna göra något åt att det gör ont. Fick höra av läkaren att jag kunde/skulle ta 8 tabletter alvedon om dagen men jag vet inte om jag vill trycka i mig så mycket alvedon. Känns inte helt lyckat. Blev inte bättre av alvedonen jag testade att ta för en vecka sen heller och då känns det ännu mer onödigt.

Nu ska jag krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv och kika på Scrubs eller något annat skoj och sova. Har mycket att göra imorgon och börjar rätt tidigt har jag för mig.

Ringde till pappa för att be honom komma och hämta mig och mamma svarade. Förklarade att jag ramlat och gjort mig illa och att jag trodde det var rätt illa och hon börjar ställa en massa frågor om hur. Hon insåg nog snabbt att det inte var rätt tillfälle att fråga utan hon skickade iväg pappa på en gång som satt och pratade i telefon. Johan hjälpte mig ut och frisk luft fick mig att klarna till litegrann. Men då kände jag hur ont det gjorde och nu märkte jag också att fingrarna dunkade.

Pappa kom och hämtade mig och försökte få titta på armen, jag fick inte på mig bälte eller något själv så han blev väldigt fundersam. Det slutade med att vi åkte hem till mamma och där lyckades jag med mycket hjälp få av mig tröjan så de fick se. Jag trodde att det skulle vara jätteblått och blöda eller något så jag ville inte se efter. Dock sa de att det inte syntes något annat än att det var lite svullet. De bestämde att jag behövde upp till akuten för att bli undersökt och drog ut mig till bilen igen.

Väl på akuten var det först en halvtimmes väntetid på att få anmäla sig. Efter det blev det byte av väntrum, jag slapp alla sjuka människor och fick istället sitta i ett mindre väntrum som var för ortopeden. När jag kom in dit var klockan strax efter ett och redan då var många less på att sitta och vänta där som kommit strax innan mig. Några hade varit på röntgen, andra inte. Efter någon timme kommer en tant som börjar prata med allt och alla och fråga varför folk är där. Det var två till som var oförskämt pratglada som höll på att göra mig galen. De drog värre och värre sjukhushistorier och att det var så dåligt med väntetiden och gud vet vad.

Vid fyratiden hade fortfarande inget hänt för min del. Jag skickade ut mamma för att ringa till Oskar, hans seminarie skulle vara slut då, men han svarade inte så hon ringde pappa istället. Han skulle försöka få tag på Oskar och be honom komma till sjukhuset. Efter en timme kom pappa och Oskar och de hade lite fika med sig till mig vilket jag behövde. Hade inte ätit något sedan frukost vid 9 tiden. Oskar fick även hjälpa mig att knäppa upp byxor och vakta så jag kunde gå på toaletten. Med fingrarna oanvändbara på ena handen och resten av armen på andra sidan ur funktion är det svårt att öppna dörrar och knäppa upp knappar osv. Han fick också sitta och mata mig för att jag skulle få i mig mackan han köpt och vattnet (med hallonsmak! :P)

Mamma och pappa åkte iväg för att äta middag så fick Oskar vara kvar med mig. Lagom när jag börjat få i mig lite på mackan så fick jag komma in på ett rum. Efter lite mer väntan kom en läkare in och klämde lite på handen och armen och frågade vad som hade hänt. Han trodde inte att fingret var brutet men armen var han inte säker på så det blev upp på röntgen för att kolla både fingrar och arm. Det betyder ÄNNU mer väntan fast i ytterligare ett nytt väntrum.

Efter lite förvirring med anmälan, som Oskar styrde upp genom att jaga en sjuksköterska, och att vi störde oss på killen med byxorna och tanten med handen som satt och pratade och drog den ena rövarhistorian efter den andra så fick jag komma in på röntgen. Det var inte skönt kan jag säga, att räta ut en ond arm och vinkla åt de håll som det gör mest ont.. Aj säger jag bara!
Sen blev det väntan på svar om bilderna behövde tas om eller inte. När jag kom tillbaka ut till Oskar satt mamma där också och väntade. Bilderna blev okej så då blev det ner till ortopedakutens väntrum igen för att få svar på röntgen.

Där blev vi sittandes i över en timme och Oskar började bli stressad över att inte hinna med allt plugg han hade att göra den kvällen så han åkte hem. En halvtimme efter att han åkt fick jag komma in på ett rum igen. Fick träffa en norsk läkare som sa att det inte var brutet. Troligen är det en stukning, sträckning eller något i stil med det. I fingret har jag definitivt en blodutgjutning då halva fingret idag är blått och inte går att böja på, troligen har jag det i armen också bara att det sitter längre in.

Jag kom ifrån sjukhuset vid åttatiden efter nästan 8 timmars väntande. Mamma var nöjd att jag fick veta att det inte var brutet, jag kände mig lite som en hypokondriker som åker in för minsta lilla grej. Dock har jag ruskigt ont idag också så det hade blivit till läkare idag annars om jag inte åkt dit igår och då hade jag oroat mig ett dygn extra.

Idag är jag helt slut. Jag skulle kunna somna sittandes om jag inte håller mig sysselsatt. Det krävs lite pyssel för att lyckas skriva på tangentbordet. Det blir något åt pekfingervalshållet för att underlätta för hand och arm. Bara det här har tagit mig närmare timmen att skriva.

Nu ska jag nog försöka duscha, om jag får ur hårsnodden ur håret själv. Annars väntar jag tills Oskar kommer hit efter träningen så får han hjälpa mig.
Suck, jag känner mig hjälplös just nu.

Jag får se hur jag gör ikväll. Jessica hörde av sig och undrade om jag vill med ut ikväll. Det låter kul men känner jag mig såhär kommer jag inte att orka.

Läs även andra bloggares åsikter om Läkarbesök, Läkare, Nervös, Trött, Sliten, Hemmakväll, Nation, Norrlands, Sova, Utgång

Oskar har precis kokat upp tevatten så jag ska fixa mig en kopp te, spola näsan (vilket är guld värt när man är förkyld!) och sen ska vi krypa ner under täcket och kolla på någon film. Mitt förslag är Juno som vi (läs jag) såg på bio på luciavakan i vintras, Oskar låg i mitt knä och sov under hela den filmen.

Min cykel blev fixad av Oskar när han slutat så nu är den opunkterad igen och jag är nöjd! Nya batterier fick den i baklyset också så jag tror att den är nöjd också. :) Efter det blev det middag hos mamma och pappa och nu är vi hemma igen. Skönt att få vila lite. Jag är dödstrött ikväll.

Jag har börjat lägga upp lite bilder från resan nu, hittills en och här en till. :) Än har jag inte Photoshop på den här datorn så jag editar dem i ZoomBrowser vilket inte är det bästa direkt men det får duga.

Mamma tjatade iväg mig till läkare igår och det var nog den mest otrevliga läkare jag någonsin haft. Hon frågade mer eller mindre vad jag gjorde där och sa bara att hon inte kunde göra någonting. Inte ens ett blodprov tog de när jag varit jätteförkyld länge och bara blivit sämre. Nej minus i kanten till närakuten!

Skönt iallafall att jag känner mig lite piggare idag. Om vädret är på vår sida ska jag och Oskar flyga luftballong imorgon!! Ska bli riktigt spännande! Jag fick det i 20-årspresent av honom, något som han gått och retats med sedan någon månad innan jag fyllde 19!! Han gick och sa att han visste vad jag skulle få när jag fyllde 20 och att det var något jag sagt att jag gärna ville få. Jag förstår inte hur han kunde komma ihåg det för det var något jag knappt kommer ihåg att jag sagt. :) Riktigt kul ska det bli men lite pirrigt måste jag erkänna att det är!

Ska upp och försöka ringa till någon läkare så jag får mina bihålor undersökta. Som det känns just nu har jag dragit på mig bihåleinlammation. Inte kul när Oskar och jag ska flyga luftballong på fredag om vädret tillåter.

De senaste dagarna har jag mest tillbringat framför datorn och spelat WoW, något som Oskar är starkt skyldig till. Han fick mig att börja i vintras och det är faktiskt riktigt skoj. Roligast är det dock att spela tillsammans med honom. :)

Nu ska jag snart hoppa i säng så jag får lite sömn innan Oskars klocka går igång imorgon bitti. Imorgon gäller den även mig.