Okej, jag ska förklara mig lite mer. Jag vaknade som sagt mer förkyld imorse och efter att ha pratat en stund med mamma tyckte hon att jag skulle ringa till metabolmottagningen för att fråga hur jag ska göra med mediciner och allting nu när jag är sjuk och har feber. Jag muttrade lite till mamma redan då att det kändes lönlöst att ringa då sköterskan som oftast verkar svara i telefon är helt fruktansvärd att prata med och inte lyssnar på ett ord man säger.

Dock ringde jag upp och fick höra att de skulle ringa tillbaka i princip omgående, fick knappa in telefonnummer och grejer hit och dit. Omgående visade sig vara dryga halvtimmen senare och självklart var det mardrömssköterskan som ringde upp. Än en gång verkade hon missa anledningen till att jag ringde helt och hållet och det slutade bara med att jag blev fruktansvärt arg och besviken. Hon mumlade en massa om att det ju bara var en förkylning och att jag ju hade ökat cortisonet redan och det visste jag ju att man inte kunde öka hur som helst sådär. Då fräste jag faktiskt till henne, för säkert 4 gången, att jag faktiskt inte vet istortsett någonting om hur jag ska bete mig och att det är därför jag ringer men inte ens då verkade poletten ramla her hos henne.

Det slutade med att hon sa att hon kanske skulle prata med en läkare och se. När jag frågade om hon då alltså skulle ringa upp under eftermiddagen svarade hon lite luddigt något i stil med ”ja, kanske det”.
Efter det packade jag ihop mina grejer och mamma gick och mötte mig och tog hem mig, jag tänkte minsann inte utsätta mig för den där sköterskan igen, det fick mamma göra. Jag gick med tårarna rinnandes hela vägen och gormade och skrek över att allt är förjävligt och att det är helt åt helvete att de sagt åt mig att ringa om jag funderar över någonting men sedan inte har vettiga människor man kan prata med. Jag vet ju faktiskt inte någonting knappt om det här, jag kan lika gärna vara döende som på väg att bli bättre känns det som. Lite sympati kan man väl i alla fall få när man ringer och säger att man mår jättedåligt?

Om sköterskan har ringt? Nej, det har hon inte och det gör mig ännu argare.
Om jag mår bättre? Nej, jag är fortfarande arg, sur och ledsen på allting. Det enda positiva med det är att jag tror att blodtrycket stiger lite av ilskan vilket gör att det snurrar mindre så fort jag rör mig.
Om jag gillar att storma iväg från den person jag älskar mest av allt på det där sättet? Nej, det dödar mig nog mer just nu än kortisonbristen.

Jag märker mer och mer att jag drar mig undan. Jag isolerar mig och vill inte ha kontakt med folk pga min slitna kropp och mitt dåliga humör. Nedstämdhet är det nog snarare. Just nu känns allting grått.

Vill bara få sova och vakna när jag mår bättre igen.

Den person som just nu betyder mest för mig känner jag hur jag stöter bort. Jag vill inte att han ska bli lidande för mitt dåliga humör och trasiga kropp. Jag vill inte riskera att skrämma iväg honom. Jag vågar inte hoppas och tro av rädsla att bli sårad. Hur jag än gör så blir det fel…

Jag ser inte hur någon kan tycka om mig. Alltid är det något som inte funkar med mig som hindrar.
Det enda jag vill just nu är att ha sällskap. Få känna mig trygg i en varm och stark famn. Men jag är för stolt för att visa det.
För stolt för att visa hur ledsen jag är.

Jag är bara så ledsen och trött.

Jag vill bara få må bra. Eller, det behövs inte ens så mycket för att göra mig glad just nu, en hel dag utan att känna av magen är vad jag vill få. En hel dag utan någon värk alls.

Just nu vill jag bara sova. Få krypa ihop i en trygg, varm famn och sova. I en famn som torkar bort de trötta tårar som envisas med att rinna längs mina kinder. Istället ska jag dricka mitt te och lägga mig i min tomma, kalla säng i hopp om att sova lugnt hela natten.

Misslyckad är vad jag känner mig. Tappat hoppet lite om att de ska hitta och fixa vad som gör att jag är så trött och hängig jämt. Just i skrivande stund har jag nog tappat hoppet lite på det mesta. Men mycket kan kännas mörkt och jobbigt när man är både trött och halvt sjuk så jag ska nog snart försöka krypa ner och sova.

Imorgon har jag en tid för andning så jag hoppas att jag blir lite piggare av det. Sedan är det utgång som gäller med nollningen också. Däremellan ska jag hinna med körkortsteori också. Och PM-skrivning. Min lediga dag blir hetsigare än de fulla med föreläsningar.