Så kallad rådgivning…

Jag undrar vad syftet med en rådgivningstelefon på sjukhuset är till för egentligen. Det är nu helt uppenbart att den inte finns där för att man ska kunna ringa och fråga om råd i alla fall. Det var länge sedan jag var så arg och ledsen som idag och jag hade faktiskt lust att be människan dra åt helvete.

Okej, jag ska förklara mig lite mer. Jag vaknade som sagt mer förkyld imorse och efter att ha pratat en stund med mamma tyckte hon att jag skulle ringa till metabolmottagningen för att fråga hur jag ska göra med mediciner och allting nu när jag är sjuk och har feber. Jag muttrade lite till mamma redan då att det kändes lönlöst att ringa då sköterskan som oftast verkar svara i telefon är helt fruktansvärd att prata med och inte lyssnar på ett ord man säger.

Dock ringde jag upp och fick höra att de skulle ringa tillbaka i princip omgående, fick knappa in telefonnummer och grejer hit och dit. Omgående visade sig vara dryga halvtimmen senare och självklart var det mardrömssköterskan som ringde upp. Än en gång verkade hon missa anledningen till att jag ringde helt och hållet och det slutade bara med att jag blev fruktansvärt arg och besviken. Hon mumlade en massa om att det ju bara var en förkylning och att jag ju hade ökat cortisonet redan och det visste jag ju att man inte kunde öka hur som helst sådär. Då fräste jag faktiskt till henne, för säkert 4 gången, att jag faktiskt inte vet istortsett någonting om hur jag ska bete mig och att det är därför jag ringer men inte ens då verkade poletten ramla her hos henne.

Det slutade med att hon sa att hon kanske skulle prata med en läkare och se. När jag frågade om hon då alltså skulle ringa upp under eftermiddagen svarade hon lite luddigt något i stil med ”ja, kanske det”.
Efter det packade jag ihop mina grejer och mamma gick och mötte mig och tog hem mig, jag tänkte minsann inte utsätta mig för den där sköterskan igen, det fick mamma göra. Jag gick med tårarna rinnandes hela vägen och gormade och skrek över att allt är förjävligt och att det är helt åt helvete att de sagt åt mig att ringa om jag funderar över någonting men sedan inte har vettiga människor man kan prata med. Jag vet ju faktiskt inte någonting knappt om det här, jag kan lika gärna vara döende som på väg att bli bättre känns det som. Lite sympati kan man väl i alla fall få när man ringer och säger att man mår jättedåligt?

Om sköterskan har ringt? Nej, det har hon inte och det gör mig ännu argare.
Om jag mår bättre? Nej, jag är fortfarande arg, sur och ledsen på allting. Det enda positiva med det är att jag tror att blodtrycket stiger lite av ilskan vilket gör att det snurrar mindre så fort jag rör mig.
Om jag gillar att storma iväg från den person jag älskar mest av allt på det där sättet? Nej, det dödar mig nog mer just nu än kortisonbristen.

En förmiddag på metabolmottagningen

Här låg jag och rullade en tumme i närmare två timmar. Jag fick ett eget litet krypin och en alldeles egen sköterska som nog trodde att vi hamnat på 1700-talet då hon nog praktiserade åderlåtning på mig. För många droppar blod kan jag inte ha haft kvar i kroppen när hon var färdig med mig!

Den här trevliga saken satt fast som en igel på armen på mig under hela tiden jag var där och jag hade stränga order om att inte böja på armen då blodkärlet tydligen kunde gå sönder då. Behöver jag säga att jag låg så stilla jag bara kunde? ;) Det var också den som hon både tappade mig på blod med och även sprutade in medlet som skulle ”stänga av hypofysen” i. Men jag lever ju fortfarande så det var inte så farligt som jag trott att det skulle vara. :)

Den 27e får jag svar på alla dessa tusen prover de tog, för det var diverse andra hormonprover som togs också, inte bara kortisonprovet. Förhoppningsvis ska de väl hitta vad som är fel med mig nu! :)