Har ägnat dagen åt bloggförändringarna jag nämnde igår. Det blir nog bra tror jag, fast nu börjar orken försvinna så det går sämre och sämre. Kan ju också ha att göra med att klockan börjar bli mycket.

Hjälp mig, har ni några huskurer mot förkylning? Jag är desperat!

De fick ligga i blöt över natten med lite plats över.

De blev mixade tillsammans med yoghurt, apelsinjuice, bananer och jordubbar till en mumsig, men framförallt nyttig, frukost.

Och såhär fin blev den färdiga gojibärssmoothien! Riktigt god blev den också. :)

Det blir en ganska lugn dag idag. Kroppen är ganska trött och magen och huvudet gör lite ont. Inte värsta sorten men lagom sådär att man blir trött av det. Ska nog parkera mig på soffan ett tag nu och smälta maten lite. Erik gjorde soppa till lunch som vi åt tillsammans med ostsmörgåsar. Gott men nu blev jag sömnig! :)

Blir nog till att krypa upp i soffan med laptopen och läsa ikapp lite bloggar och sedan läsa lite, antingen boken jag håller på med eller fotoboken jag lånat av Erik. En kopp te skulle inte sitta fel heller. Eller kanske lite varm choklad. Ska nog peta på mig tens-apparaten också i hopp om att magen blir snällare då.

]]> http://skruttan.net/2010/02/25/gojibarssmoothie/feed/ 0 http://skruttan.net/2010/02/23/sno-sno-och-mera-sno/ http://skruttan.net/2010/02/23/sno-sno-och-mera-sno/#comments Tue, 23 Feb 2010 10:07:11 +0000 Anna-Maria http://skruttan.net/?p=1270

Det här är vad jag ser när jag tittar ut genom fönstret hos Erik. Snö överallt och ännu mer fortsätter det att komma. Helt galet mycket snö är det, tror inte jag sett så mycket snö någon gång förut, stadsbo som jag är. Jag är glad att jag inte har någon särskild tid att passa idag, vill inte tänka på hur det är att åka buss i det här vädret!

Erik gick till skolan för några timmar sedan och jag har tittat lite på tv och ätit frukost i lugn och ro. Ska nu göra mig klar och gå hem till mamma och äta lunch. Få lite sällskap och tidsfördriv. Skönt att komma ut lite också och framförallt våga mig iväg själv även om det inte är så långt. Just nu är varje framsteg ett framsteg, hur stort ellet litet det än är. Magen har varit lite envis igen i några dagar, det känns som att det är endometrioset som spökar lite men det kan ju hänga ihop med allt annat också.
På det stora hela går det ändå åt rätt håll även om det känns motigt emellanåt.

Det blev inte många timmars sömn inatt.
Mina luftvägar och lungor vägrade gå med på att ligga ner så den sömn jag lyckades få blev framför tvn, halvsittandes i soffan. Det i sin tur har resulterat i en väldigt mörbultad kropp med nacke och axlar som gör ordentligt ont. Inte alls kul, hoppas på att somna gott snart i Eriks varma säng och få sova ordentligt hela natten.
Tack och lov för vettiga program på tv en torsdagsnatt säger jag! Dubbla avsnitt Dawsons Creek och ett avsnitt Popular UTAN reklampauser mitt i! Det är inte ofta det händer! Hann med en sväng MTV också på förmiddagen och då hörde jag än en gång Kelly Clarksons härliga låt som idag får tillägnas fantastiska Erik som hela tiden gör allt för att jag ska må så bra som möjligt. Utan honom vet jag inte om jag skulle orka mig igenom allt elände.

Med tanke på mängden sömn har dagen blivit väldigt lugn. Har mest legat i en hög på soffan med huvudet i Eriks knä och ynkat. Men ibland behöver man få ha sånna dagar också och nu känner jag mig vid ganska gott humör ändå till skillnad mot när Erik kom upp och hittade mig i en hög på soffan på förmiddagen.

Kvällen är ägnad åt att titta på OS, det är hockeymatchen mellan Sverige och Vitryssland som gäller. Än så länge ser det ju ganska ljust ut, 3-1 till Sverige och Erik verkar nöjd så då är jag också nöjd. :) Jag har en stor skål som tidigare var fylld med popcorn bredvid mig och känner mig, förutom att jag är extremt trött, ändå ganska okej ikväll. Jag är fortfarande konstant hungrig känns det som så jag lutar åt att koka mig lite snabbnudlar och peta i mig innan jag somnar.

Hoppas ni alla haft en underbar fredagskväll! :)

Sedan Erik kom hit tidigare ikväll och fixade middag har jag inte gått många steg ifrån honom om jag kunnat undvika det.
Det har varit en vemodig dimma över hela den här dagen som jag inte riktigt kan förklara. Allt jag velat hela dagen har varit att krypa ihop i hans famn och bara få försvinna för en stund. Jag hade turen att få hit mamma som sällskap under eftermiddagen och vi (mest hon) lyckades röja upp lite här så nu ser det faktiskt ganska vettigt ut hemma hos mig.

Vi kröp ihop i soffan tidigt ikväll, Erik och jag, och tittade på den japanska filmen Ponyo som var helt underbar. Det är nog den finaste film jag sett på väldigt länge. Den handlar om Ponyo, en guldfisksprinsessa, som har som högsta önskan att bli människa för att kunna vara tillsammans med Sosuke men det leder till att det blir obalans i världen. Då får Ponyo och Sosuke ge sig av på ett äventyr för att rädda världen.
Sedan filmen tog slut har jag gått runt och varit Ponyo, bara för att hon var så söt och fin. Och för att det är ett så vackert namn.

Nu kom Erik med en kopp kamomillte med honung och ett glas med medicin mot min hosta i hopp om att försöka få mig frisk, en gång för alla. Han börjar ta det personligt nästan, att min kropp aldrig är snäll, så nu verkar de ha krig. Erik mot min kropp. Jag vet vem jag hejar på!
Han är så fin som hela tiden pysslar om mig, jag vet inte hur jag skulle orka med alla sjukdomar och elände utan honom. Han är vad som får mig att orka kämpa mig vidare mot ett friskt liv.

Det blev ingen middag med Erik och hans kompisar ikväll. Det blev heller inte mycket uträttat på min fina att-göra-lista. Istället blev det middag med föräldrarna som kom hit med två flaskor vin och beställde pizza. Väldigt trevligt blev det med tanke på omständigheterna men i tanken är jag nog både på Norrlands och med Erik på middag.

Jag är less på att hela tiden missa allt roligt som händer. Jag vill vara frisk och pigg så jag orkar med att vara igång hela dagarna och fortfarande orka med att gå ut på kvällen. Men det kommer. Jag ska inte vara bitter nu, när det faktiskt börjar gå åt rätt håll. Nu gäller det att tänka positivt och hålla hoppet uppe. Om ett tag kommer Erik hit och kryper ner till mig i sängen och är sådär fantastiskt underbar som bara han kan vara. Då kommer allting kännas bra igen. När jag får ligga med näsan inborrad i hans hals och hans starka armar om mig kan ingenting dåligt komma ifatt mig.

Nu ska jag gå och borsta tänderna och sedan krypa ner under mitt stora, varma täcke och mysa framför tvn i väntan på Erik. Sannolikheten att jag sover som en stock när han kommer är stor men desto mysigare att vakna till lite och märka att han ligger nära då. <3

God natt på er alla. Hoppas ni haft en trevlig fredagskväll. :)

Foto: 1177.se

Jag drog en suck av lättnad över att äntligen, äntligen få veta vad det är som gjort mig sjuk i så många år nu. Han kunde nu, efter att ha fått svar på andra omgången blodprover, säga med säkerhet att det inte är primär binjurebarksvikt, alltså Addisons sjukdom, utan den sekundära varianten. En av anledningarna var att min kropp fortfarande producerar aldosteron och immunförsvaret inte angripit binjurarna. Det är alltså alla astmamediciner olika läkare tryckt i mig för flera år sedan som gjort att mina binjurar slutat producera kortisol och därmed att jag successivt blivit sämre och sämre. Om binjurebarken tagit skada ordentligt eller om de kan börja producera kortisol igen kan han inte svara på utan det får framtida provtagningar och återbesök visa. Det kan i så fall ta många år om de nu överhuvudtaget börjar fungera igen.

Känns inte sådär jättekul att få veta att det indirekt är dåliga läkare som orsakat att jag fått den här sjukdomen men man får väl helt enkelt gilla läget. Det finns inte så mycket annat att göra.

Vad innebär då detta?
Jo, det blir fortsatt medicinering med hydrocortone, vilket är hydrokortisontabletter, tre gånger om dagen nu när jag är förkyld och sedan två tabletter om dagen tills vidare. Vid feber eller annan sjukdom ska jag öka dosen och vid olycksfall eller operation krävs det större mängder kortison. Vid magsjuka blir jag sjukare än andra och behöver därför snabbare till sjukhus då man inte får i sig medicinen som man ska.

Beroende på vad nästa omgång prover visar kan det bli aktuellt att börja med en låg dos levaxin också för att få styr på sköldkörtelvärdena som påverkas av att kroppen inte producerar kortisol som den ska.

Det han nu tyckte var viktigast var att jag börjat bli piggare och att jag får bättre aptit och går upp i vikt igen. Yrseln borde bli bättre av att jag går upp i vikt då det påverkar blodtrycket. Dessutom ska jag nu försöka att komma igång, bygga upp kroppen igen och börja leva.

Nu börjar alltså vägen tillbaka!

Idag känns annorlunda.
Allting känns inte längre lika grått och hopplöst som det gjort så länge. Saker känns lite mindre tunga och nedtryckande och jag kan faktiskt känna att jo, jag kommer att bli bra. Kanske inte idag, kanske inte imorgon eller dagen efter den men så småningom.
Trots huvudvärk, förkylning och en väldig trötthet känner jag mig ändå levande idag. Jag chockade mig själv nästan med att gå runt och sjunga för mig själv, först i duschen och sedan tillsammans med datorn när jag höll på att vika tvätt. Är det månne den rätta Anna-Maria som håller på att dyka upp igen? Den som under många år varit begravd av olika sjukdomar och elände?

Jag håller alla tummar och tår för att vinden nu ska vända och jag kan få lite medgång för omväxlings skull. Få njuta av simpla saker som att vakna utvilad och pigg på morgonen, kunna dricka te halva natten tillsammans med någon jag tycker om eller spela fiol tills fingrarna nästan blöder.

Kunna känna den där underbart pirrande känslan i hela kroppen som bara kommer av att höra en riktigt bra låt. En sådan låt som går rätt in i själ och hjärta och man vill bara sitta ner med huvudet lite på sned och le åt att allt känns så fantastiskt underbart.

Okej, jag ska förklara mig lite mer. Jag vaknade som sagt mer förkyld imorse och efter att ha pratat en stund med mamma tyckte hon att jag skulle ringa till metabolmottagningen för att fråga hur jag ska göra med mediciner och allting nu när jag är sjuk och har feber. Jag muttrade lite till mamma redan då att det kändes lönlöst att ringa då sköterskan som oftast verkar svara i telefon är helt fruktansvärd att prata med och inte lyssnar på ett ord man säger.

Dock ringde jag upp och fick höra att de skulle ringa tillbaka i princip omgående, fick knappa in telefonnummer och grejer hit och dit. Omgående visade sig vara dryga halvtimmen senare och självklart var det mardrömssköterskan som ringde upp. Än en gång verkade hon missa anledningen till att jag ringde helt och hållet och det slutade bara med att jag blev fruktansvärt arg och besviken. Hon mumlade en massa om att det ju bara var en förkylning och att jag ju hade ökat cortisonet redan och det visste jag ju att man inte kunde öka hur som helst sådär. Då fräste jag faktiskt till henne, för säkert 4 gången, att jag faktiskt inte vet istortsett någonting om hur jag ska bete mig och att det är därför jag ringer men inte ens då verkade poletten ramla her hos henne.

Det slutade med att hon sa att hon kanske skulle prata med en läkare och se. När jag frågade om hon då alltså skulle ringa upp under eftermiddagen svarade hon lite luddigt något i stil med ”ja, kanske det”.
Efter det packade jag ihop mina grejer och mamma gick och mötte mig och tog hem mig, jag tänkte minsann inte utsätta mig för den där sköterskan igen, det fick mamma göra. Jag gick med tårarna rinnandes hela vägen och gormade och skrek över att allt är förjävligt och att det är helt åt helvete att de sagt åt mig att ringa om jag funderar över någonting men sedan inte har vettiga människor man kan prata med. Jag vet ju faktiskt inte någonting knappt om det här, jag kan lika gärna vara döende som på väg att bli bättre känns det som. Lite sympati kan man väl i alla fall få när man ringer och säger att man mår jättedåligt?

Om sköterskan har ringt? Nej, det har hon inte och det gör mig ännu argare.
Om jag mår bättre? Nej, jag är fortfarande arg, sur och ledsen på allting. Det enda positiva med det är att jag tror att blodtrycket stiger lite av ilskan vilket gör att det snurrar mindre så fort jag rör mig.
Om jag gillar att storma iväg från den person jag älskar mest av allt på det där sättet? Nej, det dödar mig nog mer just nu än kortisonbristen.

Vi har suttit och pratat lite om att jag nu fått veta vad det är för fel på mig, vilket vi faktiskt inte hunnit med i lugn och ro. De känner, precis som jag, att det är skönt att få veta vad det är som gjort att jag gått så länge och mått dåligt. De tycker också, även det precis som jag, att det är fruktansvärt att det ska ta så lång tid för dem att hitta vad det var. Men så går det kanske när man drar på sig ovanliga sjukdomar.

Pratade även lite skola, vad jag har för planer och hur det kan bli med dem nu när situationen blivit ganska annorlunda. Jag håller nog fortfarande fast vid att jag lutar åt ett byte till dv istället, tror att jag kommer trivas bättre där och jag får möjligheten till en ny start i höst då jag förhoppningsvis är på benen igen.

Imorgon ska jag ut till dv:s lokaler på ett av campusen i stan för att hälsa på Erik där han och en massa andra datavetare har lan för tillfället. De verkar ganska nyligen ha kommit igång ordentligt, lagom när jag är på väg i säng. ;) Egentligen ska jag på födelsedagsfest hos Jessica imorgon kväll men de har katt så jag vet inte om jag vågar mig ut dit med tanke på hur jag mår. Känns trist att inte kunna vara med på grund av en liten katt, men så går det när man är allergisk…

Nu ska jag dricka upp min cider och fruktsoppa och sedan krypa i säng.
Vad gör ni andra en fredagskväll som denna?

Efter en härlig natt och förmiddag ligger jag fortfarande i Eriks säng och myser. Fick frukost serverat vid halv 9 imorse med varm O’Boy och mackor och jag behövde inte ens ta mig ur sängen. <3 Det är lycka för en trött och sliten kropp som bara vill vila. :) Efter ytterligare några timmars sömn sedan ligger jag nu och fnissar lite åt finaste älskling som spelar Mario Kart och svär över att det inte går bra. Han är otroligt söt där han sitter och spelar så jag kan inte bli annat än varm i hjärtat av att titta på honom. <3

Jag är så tacksam över hur snäll han är mot mig när jag inte mår bra. Han gör vad som helst för att få i mig mediciner och mat och för att försöka muntra upp mig och det betyder otroligt mycket för mig. Tack vare honom så känns den här dagen inte lika motig som gårdagen.

Ska om ett tag ta mig hem till mamma och pappa för att bli lite ompysslad i helgen när Erik ska på lan. Känner mig inte riktigt trygg med att vara ensam när det av och till snurrar så i huvudet när jag reser mig. Är rädd att de ska hitta mig avsvimmad efter flera dagar eller så. Känns mycket bättre att sova hos föräldrarna då. :)

Det enda kreativa som blivit gjort idag är att börja fräscha upp min trötta laptop men det har Erik gjort det mesta med. Jag lyckades också med konststycket att glömma bort att tens-apparaten var igång när jag skulle ta av den så jag fick en stöt. Men jag lever fortfarande och efter mycket uppmuntrande och tröst från älskling känns världen inte lika emot mig längre.

Nu ska jag borsta tänderna och krypa i säng. Har suttit i Eriks badrock i flera timmar och myst så nu är det hög tid att hoppa ner i sängen.

En sak är säker iallafall, jag ska inte låta någonting hindra mig längre. Varken sjukdomar, känslor eller personer.
Jag kan få ont vart jag än går men det är något jag inte orkar med att tänka på hela tiden. Händer det så händer det. 
Jag kan bli sårad men jag klarar mig ändå. Även om det kanske gör ont ett tag.
Någonting jag alltid har, och alltid kommer att ha kvar, är musiken och passionen.

Jag har, genom lite hjälp på traven från en person, fått klart för mig exakt hur mycket jag brinner för musiken och hur viktig den är för mig. Det är någonting jag inte kan leva utan och det är även det som kommer att ta mig igen om alla hinder i livet.

Nu ska jag krypa i säng och vakna imorgon, första morgonen av många som jag hoppas ska bli bra.

Proverna de tar är för att kolla om jag har mykoplasma, vilket är en bakterieinfektion som bland annat kan ge lunginflammation. Grejen är att jag hade det för snart två år sedan och då fick jag antibiotika och blev bra. Trodde jag iallafall. Sköterskan sa idag att det kan vara så att antibiotikan jag åt då inte hjälpte och jag har gått och dragit på det sedan dess. Illa isåfall!!

Jag frågade vad symptomen på det var och om man inte skulle visa på hög sänka om det var bakteriellt men fick till svar att sänkan inte behöver vara hög när det gäller mykoplasma. Symptomen när man har det som jag isåfall har är trötthet, orkeslöshet och infektionskänslighet bland annat. Det känns ganska bekant måste jag säga!

Om ca två veckor får jag veta om det är mykoplasma som är orsaken till mina år av sjukdom och orkeslöshet. Det vore så skönt om det är det och att det går att behandla på ett enkelt och smärtfritt sätt. Det skulle kanske gör att jag blir pigg och frisk igen. Åh, jag önskar att det faktiskt skulle gå att åtgärda så ”enkelt”.

Nu ska jag strax ner på stan för körlektion och sedan ska jag möta upp pappa och vi ska handla present till min kusin som fyller år idag. Sen bär det iväg på fest för att fira honom, jag ska preppa med piller så jag förhoppningsvis inte blir jättesjuk. De har en katt som jag verkligen inte tål, förra gången jag var där tryckte jag i mig mängder med piller när jag kom hem för att våga sova. Skrämde upp en stackars vän som jag pratade med på msn med mängden piller jag satt och pillade i mig. :) Välkommen till en värld med betapred, där pratar man om ca 10 piller i stöten vid allergisk reaktion. Han var inte riktigt beredd på det. :)

Jag återkommer förhoppningsvis ikväll med en uppdatering. Förhoppningsvis mår jag bra då och inte är hög och låg av diverse piller. :)